tisdag 21 februari 2017

Wallström möter Lavrov - party for everybody...

Idag är Margot Wallström i Ryssland för samtal, hon behöver inte vara rädd, de flesta är likadana där som här, vill slippa tandvärk, äta nybakade bullar och sjunga fåniga sånger.

Sen får vi väl hoppas att Party for everybody inte är en omskrivning för kärnvapenkrig och att textraden  Come on and boom, boom inte är så mycket boom.


måndag 20 februari 2017

Instant Karma

Tro det eller inte, men det är på dagen 47 år sedan den här låten släpptes i Trumpland.

söndag 19 februari 2017

Återvunnen tanke på försök

I så kallade sociala medier så blandas nyheter, falska nyheter, fakta, falska fakta, åsikter och allmänt skitprat i en enda gröt. I traditionella medier blandas främst nyheter och åsikter. I t ex DN och SvD kan till och med åsikterna dominera förstasidan i form aav text från någon av tidningens kommentatorer.

Man tycks inte själva se att det är lite Pravda över det hela. Att åsikterna levereras utifrån en för tillfället rådande norm.

Vad som är nyheter och vad som är åsikter och åsiktsbaserade analyser är ofta oklart. Detta kommer att bli mediernas död. Man flyter nämligen ihop med de sociala medier man kritiserar. Finns ingen tydlig rågång mellan traditionella medier och sociala medier så kommer tilltron till de traditionella medierna att sjunka. Ytterligare.

En tidigare tanke jag hade -  när jag som språkrör emellanåt blev förbannad på att nyhetsartiklar efter en presskonferens blandades ihop med åsiktsjournalism -  var att dagstidningar borde delas upp i två sektioner: en med nyheter förmedlade med så mycket fakta och så lite åsikter som möjligt, den andra med analyser och åsikter och ledare och krönikörer och allmänt babbel.

Jag tror jag återvinner den tanken. På försök i alla fall.

Trots att gränsdragningen blir svår. Och att journalister måste skärpa sig. Och att den som vill läsa om Kim Källströms comeback i Sverige måste läsa matchreferatet i en del och analyserna i en annan. Hanna Fahl skulle vara hänvisad till åsiktsdelen.


Tillägg 18.09:  Idén är tydligen inte helt främmande... Ett tevesänt seminarium visar sig ha handlat om bland annat detta. Journalisten Andreas Ekström har samma tanke som jag återvunnit på försök...

lördag 18 februari 2017

Provprat om vår vilja att ta ansvar


En rejäl studie om adhd presenterades häromdagen. Ytterligare en pusselbit kan läggas om hjärnan. Men om vi blir klokare på kuppen vet jag inte... För övrigt är det intressant att hjärnan studerar hjärnan.

Låt mig provprata lite. Testa en fundering. Adhd kan vara jobbigt, kräver en del av föräldrar, av skola, av vänner och mest av allt av den som har diagnosen.

Om det skulle visa sig att adhd till viss del beror på miljöfaktorer - skulle vi åtgärda de faktorerna om de hade blivit en del av vår vardag, vår modernitet och vår ekonomi?

Om hjärnskador, med psykoser eller synapskollaps, skulle vara följden av något som vi gjort till vår vardag och modernitet - skulle vi besvära oss med att "gå tillbaka" då?

Låt oss säga att de som hävdar att mobilstrålning kan medföra påverkan på hjärnan har rätt - skulle samhället då göra något åt det, skulle skolor avveckla sladdlösa nätverk, skulle vi som individer lägga ner de sladdlösa nätverken hemma nu när vi har vant oss vid dem och det ju är så praktiska?

Vi vet att våra livsmönster leder till stora problem för planeten, ändå vägrar de flesta av oss att gå ner i standard för att kunna leva på ett sätt som alla skulle kunna leva alltid. Mediekoncerner vet att flygets ökningar skadar klimatet, men ändå tillåter man sida upp och sida ner med reklam för allt längre flygresor.

Skulle vi agera mer ansvarsfullt om det visar sig att hjärnan tar skada av något som vi byggt upp vår vardag kring  - om det skadar våra barn? Skulle vi förneka? Hävda att forskarna nog har fel. Se det vi vill se, inte det vi ser...

Duger vårt samhälle, och vi själva, till för att ta ansvar om det tar emot? Kan vi ta steg tillbaka om det skulle vara enda vägen till att rädda miljoner barn från skador? Eller skulle vi vända på det och säga att det också finns fördelar med förändringarna, att de kan skapa mer kreativa människor, att vi nog snart hittar botemedel utan att behöva tumma på vårt sätt att leva....

Jag tror att vi som människor inte skulle vara villiga att ta ansvar. Men det var förstås bara ett provprat.

fredag 17 februari 2017

Syre nr 139

I dag kommer nr 139 av det omistliga det gröna frihetliga nyhetsmagasinet Syre ut. Det är imponerande. För egentligen var det ett omöjligt projekt när den startades. Som numera lever och frodas och irriterar och glädjer. Får man skriva så om man är ledarskribent i två andra irriterande tidningar: Dagens ETC och Fria Tidningen? Ja!

I detta nummer har jag skrivit om den föreslagna klimatlagen. Det finns många sätt att ta sig runt den. Och ihålig är den. Men bättre än ingen. Skulle kunna bli bra om den politiska viljan finns.



https://tidningensyre.se/2017/nummer-139/se-upp-klimatlagens-inbyggda-flyktvagar/

torsdag 16 februari 2017

Hur mycket tål man?

https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/utrikespolitisk-debatt/utrikespolitisk-debatt_H4C120170215ud?did=H4C120170215ud&start=6883&end=7199

Klicka på bilden så får du höra vad MP anser om CETA-avtalet som partiets kongress och medlemmar sagt nej till... Hur mycket tål miljöpartiets medlemmar innan man kastar ut den partiledning som så uppenbart föraktar dem? Pernilla Stålhammar, som ersatte Valter Mutt då denne sparkades bort som utrikespolitiskt talesperson eftersom han försvarade MP:s partiprogram och kongressbeslut, framför här partiledningens uppfattning om vad som är MP:s politik. Vilket inte kan ha varit lätt.

Miljöpartisterna i EU-parlamentet, liksom hela gröna gruppen, röstade emot förstås. Så varför inte säga som det är: "Miljöpartisterna i Bryssel röstade enligt MP:s uppfattning, men i regeringsöverläggningarna kom vi inte längre än så här - jag är ledsen, men jag utgår från att våra statsråd gjort så gott de kunnat - och en stor majoritet i riksdagen är dessutom för avtalet. Vi i MP:s riksdagsgrupp lägger ner våra röster."

Och här finns för övrigt en intervju med MP:s tidigare talesperson i utrikespolitiska frågor - en analys som ligger helt in linje med gröna värderingar, men totalt främmande för partiledningens argumentation.

PS!
Grön ungdoms språkrör twittrar dock nöjd över att den gröna gruppen i EU-parlamentet förlorade och CETA fick ja.
24 timför 24 timmar sedan
EU-parlamentet har röstat ja till handelsavtalet CETA med Kanada. Ännu ett steg i kampen för att binda samman världen!

onsdag 15 februari 2017

Språkrör stöder militariseirng av EU

Idag ställer sig Miljöpartiets språkrör och statsråd bakom följande text med målet att stärka EU:s militära unionsbildning: "Sverige skall verka aktivt för att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken". Tidigare har Sverige snarast bromsat en sådan utveckling - och för MP har det varit otänkbart att stötta något sådant.

PS! I en partiledardebatt (Agenda) hävdade tidigare Gustav Fridolin att han var stolt över att partiledningen ställt sig bakom miljardsatsning på nya JAS-plan - och även i den frågan kört över Miljöpartiets kongresser och partiprogram. Således inte bara en kompromiss man känt sig tvingad att göra - utan stolt. En gång tiden var språkrör stolta när de fått genomslag för partiets politik.

Är den rödgröna eliten intresserad?

Från min ledare i gårdagens ledare i Dagens ETC:

Kort sagt: den rödgröna regeringen har ett ansvar större än dess statsråd vill kännas vid. Ansvaret att förstärka berättelsen om något annat än den nyliberala våg som svept över mångt och mycket. Annars blir extremhögern den enda globalt surfande kraft som kritiserar kapitalets frihet och globaliseringens avarter. Vilket vore förfärande.

Är den rödgröna politiska eliten intresserad? Eller har den andra intressen? Är den rent av feg? Darrar den av rädsla för den våg av remissyttranden som särintressen sjösatt eller darrar den av eufori för att locka över Nato-entusiasterna i Liberalerna och nyliberalerna i Centerpartiet?

Jag tror att den darrar för att den saknar tillit till sina värderingar. Låt oss stärka denna tillit genom att uppmana till mod. Och ansvarstagande.

Så sätt ner foten när det gäller vinster i välfärden. Det är ett första steg. Både sakligt och symboliskt.

Hela texten finns här.

tisdag 14 februari 2017

Grön ungdom bryter nygammal mark

Företrädare för Grön ungdom, som ännu är Miljöpartiets ungdomsförbund, gläds i ETC över att Isabella Lövin meddelat att sänkt normalarbetstid inte är att tänka på just nu. Ännu skall tydligen 40-timmars lagstadgad normalarbetstid vara norm.

I sin artikel kritiserar man sitt moderparti för dess krav på sänkt arbetstid - ett krav som kongress efter kongress slagit fast. "Sänkt arbetstid vore ett hårt slag mot företag och kommuner", skriver de gröna ungdomarna..

Som alternativ till sänkt normalarbetstid föreslår man istället "ökad flexibilitet", Jag vet inte om förbundet känner till att det tidigare kallades för elasticitet på arbetsmarknaden. Och att det redan på 1920-talet var ett krav från Allmänna Valmansförbundet - som sedermera blev Högerpartiet - samt från Verkstadsföreningen, den tidens Svenskt Näringsliv.

I artikeln, undertecknad av tunga representanter för förbundet, talar man såldes varmt för "ökad flexibilitet" och mindre reglering. Detta tycks bygger på idén om att vi som medborgare själva skall kunna välja arbetstider lite mer flexibelt. Tanken är ju intressant men så obarmhärtigt naiv i en tid när arbetslösheten är hög, makten ligger mer hos arbetsgivaren än arbetstagaren och när prekariatet breder ut sig.

Grön Ungdom låter ibland som vore de en underavdelning till Stureplanscentern.

Ökad elasticitet, eller ökad flexibilitet, innebär i en situation med hög arbetslöshet och stor makt till arbetsgivaren  att det blir ännu svårare för arbetstagaren att planera sin vardag. Inte inom alla sektorer, men inom många, särskilt där man redan nu har hårda villkor. Man tycks inte funderat på maktrelationer och varför arbetsgivarna under snart hundra år pläderat för just det som man  nu pläderar för. 

Stureplansperspektiv är inte så lyckat om man företräder ett grönt parti. Eller blir detta kanske ett naturligt steg när Grön ungdoms ledande skikt tar steget över till uppdrag inom moderpartiet?

 
I Verkstadsföreningens tidskrift Verkstäderna från december 1920 kan man såväl ta del av kravet på ökad flexibilitet som av arbetsgivarnas oro för arbetarnas förmåga att hantera den arbetstidsförkortning som just sjösatts - från 52 timmar i veckan till 48:

”Arbetsgivarnas allmänna intryck är, att åtminstone bland de yngre elementen av arbetarna icke kunnat förmärkas större intresse än förut för vare sig studier eller nyttigt arbete, snarare mindre. Angående de äldre arbetarna framhålles det, att dessa i stor utsträckning söka utnyttja sin lediga tid för arbete i koloniland och dylikt. Utbytet härav anser man emellertid litet i jämförelse med vad vederbörande arbetare skulle kunna prestera, om han fick arbeta motsvarande tid längre på sin plats i verkstaden.”
Det är skönt att höra att omsorgen om arbetarna var stor redan då...

För övrigt är det mer än trist att höra hur den rödgröna regeringens röda inslag blivit så stor att rätten till heltid ständigt betonas, medan rätten till deltid tycks helt ointressant.

PS!
Arbetstidslagen är emellertid inriktad främst på veckoarbetstid. Det är denna tid som skall ändras till t ex 30 timmar. Arbetstiden bör kunna förläggs till fyra dagar i veckan, vilket för många i glesbygd med långa resor förmodligen vore en god lösning.

En stegvis övergång till sänkt normalarbetstid skulle kunna ske genom att
  • arbetstidslagen ändras så att siffran 40 byts ut mot siffran 30
  • överenskommelse sker mellan staten, facken och arbetsgivarna om en femårig övergångsperiod där övertidsersättning inte får tas ut för arbetstid mellan 30 och 40 timmar
  • sänkt inkomstskatt för inkomster, eller den del av inkomsten, som ligger under inkomstgenomsnittet (kanske beräknad utifrån medianvärdet) för att nettolönen inte skall minska för inkomsttagare med lägre löner.

måndag 13 februari 2017

Ny ledarsida, cannabis och konsten att fälla ett träd

Vissa bloggtexter leder till ilskna reaktioner och sprids som exempel på att jag är dum. När jag för ett knappt halvår sedan skev om medicinsk cannabis så rasslade det till. Nu skall, äntligen, sådan tillåtas mot grov smärta. Så småningom kanske till och med industriell hampa ses med mer välvilliga ögon av politiker och andra som sedan årtionden tillbaka drabbas av mental blackout så fort ordet "hampa" dyker upp.

För övrigt avslutar jag uppdraget som ledarskribent i ETC Helg för att istället skriva regelbundna ledare i Dagens ETC med början på tisdag. Ser fram emot det. Min uppgift är väl att lägga grönt perspektiv på samhällsutvecklingen. Uppdraget att skriva inledare i Fria Tidningen, som numera ägs av ETC, fortsätter. Jag lär väl inte undkomma lusten att också försöka få skriva en och annan frihetligt gröninspirerad artikel i Syre. Bloggen lär jag hålla igång ett tag till med dagliga inlägg även den snart fyller tio år och kanske bör pensionera sig,

Ni som följt bloggen kanske minst att jag gillar ved, allt från att så ömsint som möjligt fälla träd till att hugga och stapla. Ibland undrar man varför man inte själv kommit på de fiffigaste lösningarna när det gäller att fälla exakt och säkert. Så här - sista steget är genialt.

Våren är på väg. Kanoten ser bra ut, bryggan har klarat vintern och den sista vinteröverlevande purjon skall tas om hand. Och chilifröer skall sättas.

söndag 12 februari 2017

Sane Progressive




För den som vill få lite inspiration att tänka själv och få sig tillsända en del tänkvärda analyser som underlag för sådant  kan alltid söka sig till https://www.facebook.com/saneprogressive/

I stort sett dagliga videoinlägg kan berika den tristaste dag... Gillar ni Trump eller Clinton kanske ni skall förse er med ett glas kallt vatten innan ni tittar in.

lördag 11 februari 2017

Medborgarperspektiv - inte marknadsperspektiv eller statsperspektiv...

Medborgarperspektiv. Det är något annat är såväl marknadsperspektiv och statsperspektiv. Vi snuddade vid detta i gårdagens Nyhetspanel i SVT. I samband med en debatt om public service rätt att agera på nätet.

Medborgarperspektiv. Det är väl snarast så man kan definiera det samhällsperspektiv som grön ideologi rymmer - även om tolkningen av "medborgare" är vidare än formellt juridiskt medborgarskap.

Ur ett medborgarperspektiv är det viktigt att det till exempel finns "aktörer" på mediemarknaden som vare sig är åsiktsdrivna eller vinstsyftande. Public service kan vara - och är för det mesta - något sådant.

De med marknadsperspektiv anser att public service skall hålla sig borta från nya plattformar, det vill säga på nätet. De surar till och med när SVT använder skriven text.  Det sägs konkurrera med marknadsaktörer. Och så är det. Det är meningen. Trots att det ur ett marknadsperspektiv är fel. Dessutom: konkurrera om det lokala materialet kan aldrig vare sig SVT eller SR.

Samhället bör inte bli underställt marknadsperspektivet. Balans måste råda. Mellan marknadens normala krav på avkastning och civilsamhällets krav på något större än så.

Överhuvudtaget är marknadsperspektivet totalt dominerande i den svenska debatten. T ex när det gäller debatten om vinstuttag ur den skattefinansierade välfärden.

I andra länder inser man att det finns medborgarperspektiv som i detta fall väger tyngre än marknadsaktörernas krav på avkastning på insatt kapital. Därför tillåts inte vinstuttag från skattefinansierade friskolor. Vinst får de gärna ha. Men pengarna skall återinvesteras. Precis på det sätt som Miljöpartiets kongresser slagit fast gång på gång.

Krocken mellan medborgarperspektiv och marknadsperspektiv är oundviklig. För Miljöpartiet var medborgarperspektivet grundläggande som del av grön ideologi när vi startade partiet. Vi ville inte se ett dominerande marknadsperspektiv, men inte heller en dominerande statsperspektiv.

När MP drev icke-vinstsyftande kooperativa lösningar inom t ex omsorgen så kom kritik från både vänster och höger. Från vänster ville man se enbart offentligt ägd barnomsorg utifrån någon sorts variant av statsperspektiv. Från höger förordade man bolagiserade ägarformer, hämtat från marknadsperspektivet.

Idag har Vänsterpartiet lustigt nog förflyttat sina positioner och anser ungefär samma sak som MP ansåg tidigare.

MP:s partiledning har virrat fram och tillbaka, kanske av olust över att Vänster anammat uppfattningarna. Plötsligt ansågs den politik som MP stått för som varande vänster, trots att Vänstern en gång anklagat den för att vara höger...

Utan medborgarperspektiv lär samhällets alla områden till slut underkastas ekonomismens järnlag: medborgare reduceras till kunder, alla verksamheter blir underställda vinstkrav istället för sociala krav, goda värden ersätts med penningvärden, demokratin blir underställd ekonomismens järnlag med de kortsiktiga kvartalsrapporternas förbannelse. I ekonomismens värld kan det vara rationellt att angripa de planetära processer utifrån den mentala inställning som i praktiken råder: finanskapital är likvärdigt med naturkapital.

Utan medborgarperspektiv går varje uns av möjlighet att bygga goda samhällen under. Svårare än så är det inte. Så därför må man begripa att varje, till synes harmlös, pusselbit som läggs utifrån ökat marknadsperspektiv till slut blir en förfärande slutprodukt. Lika förfärande slutprodukt som pusselbitar för ständigt ökat statsperspektiv skulle skapa.

 

fredag 10 februari 2017

Gyllene blårandigt

Det finns mycket skit här i världen. Men så dyker små gyllene ögonblick upp. Kim Källström är tillbaka i Djurgården.

Med Homer Simpson som ansvarig

Bombhot kan vi inte göra så mycket åt. Inte att människor springer över räls och blir överkörda heller. Men nog skulle Trafikverket kunna ha en rimligare informationspolicy när det gäller inställda tåg - t ex tala om att de är inställda i högtalare, eller på ljusskyltarna på stationerna, eller på hemsidan.

Sök information på hemsidan brukar det heta... Jovisst.  Vet man att tåget inte gått från Hallsberg så borde man ju kunna meddela det tidigare än en timme senare på hemsidan eller åtminstone via de högtalare som finns på stationerna eller ljustavlorna. Kan man ödmjukhet tycka. Man kan ju också fundera på varför Trafikverket inte kan förstå att ett tåg inte kan komma till en perrong där det redan är fullt med stillastående tåg. Eller hur det kan komma sig att man håller fast vid avgångstider till minuterna före den tänkta avgången trots att tåget befinner sig mer än fyra mil bort.

Den lustigaste varianten är att tåg faktiskt kommer tre minuter efter det att information utgått om att tåget inte kommer - så resenärerna, som har hunnit rusa till busstationen utan att hinna fram innan bussen kört iväg, plötsligt ser tåget anlända - men ack, inte hinner tillbaka innan tåget stolt far vidare.

Regionaltåg är inte något som Trafikverket bryr sig om. Få så kallade affärsresenärer där. Bara sketna medborgare.

År efter år samma sak. Allt medan man pratar om höghastighetsbanor och vinstkrav - hur vore det om man på allvar försökte se till att det man har fungerar? Typ högtalare. Eller hemsidor.

Nästa kaos lär komma när bankernas digitala system rasar ihop och alla de siffror vi har som pengar går upp i rök allt medan kontanterna rationaliserats bort eftersom vi i Sverige fått för oss att kriser och kaos inte drabbar ett så modern och utvecklat land som vårt...

Modernitetens förbannelse: sårbarhet. Människans förbannelse: naivitet. Marknadens förbannelse: kortsiktighet.Trafikverkets förbannelse: Simpson som informationsansvarig.

Det tre första - om modernitetens, människans och marknadens förbannelser - är ett citat från ett gammalt kongresstal från 1993, baserat på en MP-rapport om vikten av att bygga robusta samhällen med låg sårbarhet. Det var då, innan ideologin lades i arkivet och man i brist på ideologi började prata om modernisering - som ju kan betyda vad fan som helst. Inklusive infantilisering.

PS! Min medverkan i Nyhetspanelen ställs rent fysiskt in för att ersättas med ett foto i panelsoffan och prat i telefon. Ett mycket litet, i stort sett obetydligt, problem i sammanhanget.

Interiör från Trafikverkets, eller om det är SJ:s, informationscentral.

torsdag 9 februari 2017

Studio Ett: Pladder i bladverket medan stammen ruttnar.

Studio Ett igår. Sände från Centralen i Stockholm. Man samtalade om ekonomi. Man diskuterade bladverket medan stammen håller på att ruttna. Det var förfärligt att lyssna på.

Göran Persson ansåg att den viktigaste åtgärden är att fler barn föds. För att hålla uppe konsumtionen. Som om karln inte hört talas om att vi a) är på väg att bli tolv miljarder människor mot tidigare beräkningar på tio miljarder och b) håller på att konsumera sönder planeten.

Det är som att tala om hur man färgar löven gröna medan inte bara stammen utan till och med rötterna är på väg att ruttna.

Jag tar mig för pannan. Och undrar: hur kan det komma sig att samma så kallade experter som ställt till det återigen dammas av och helt oberörda säger motsatsen mot vad de sagt tidigare. Sålunda kunde Klas Eklund plötsligt säga att globaliseringen och dess tillväxt kanske inte ger några nya jobb...

Men, kära hjärtanes, det är vi många som sagt länge, med då bannlystes vi från den ekonomiska debatten som mindre vetande. Jag vet inte hur totalt instängd i en tanke-silo man kan vara för att inte kunnat se  a) att globaliseringen har som syfte att effektivisera genom stordrift och b) robotiseringen och den senaste vågen av digital teknik minskar antalet jobb.

Hur instängd i sin silo får man vara innan man sträcker sig och ser på världen därutanför?

Och sen kom då prat om att fler jobb skall finansiera välfärden. Istället för att inse att skattebasen måste breddas, att skatt på arbete kommer att utgöra en allt mindre del av den totala ekonomin, att produktionen i sig måste beskattas oavsett om det är människor, robotar eller hybrider som står för tillverkningen.

Hur snärjd av tanken på att det är arbete som skall finansiera skola, vård, omsorg och trygghetssystem får man vara innan man blir utvisad från den ekonomiska debatten?

Och sedan antydde då någon att socialförsäkringssystemen borde ses över... Jamen, herregud! Godmorgon!

Och så undrar jag vad i herrans namn de grönas språkrör finns. Varför driver ni inte den ekonomiska debatten utifrån gröna värderingar, ni sitter ju på en grön skattkista - plocka fram nyckeln, öppna locket och ta för er!

Sällan har väl möjligheterna för en offensiv från Miljöpartiet varit större än idag. Men då väljer partiledningen att sitta i sin silo i Rosenbad. För att verka regeringsdugliga...Allt medan stammen och rötterna ruttnar. Jisses, så det kan bli.


onsdag 8 februari 2017

Rödgröna företrädare blir nyttiga spelpjäser för extremhögern

Ni som följt min blogg under årens lopp har hört det förr. Att jag ogillar begreppet folket. Särskilt när några tar på sig rollen att tala för folket. Jag avskydde det när vänsterns företrädare ansåg sig veta vad folket ville, krävde och ansåg.

Nu är denna vänsters riddare inte lika nöjda, ty nu är det extremhögern som med stor fäbless anser sig tala för folket - vad folket vill, kräver och anser.

Marine Le Pen låter lika entusiastisk som de som viftade med Maos lilla röda en gång i tiden.

Få hade läst den lilla röda, än färre hade fattat vad som stod i den, och de som både läst och fattat men ändå viftade var nog att se som politiskt inkontinenta i meningen att förståndet runnit ut i takt med högljudheten i retoriken

Få har nog trängt in i Le Pens tankegods, analyserat vart det kan leda och lär en vacker dag se lika oförblommerat oskyldiga ut som vänsterns barn började göra när Stalins arv låg där så naket så att bara sinnessvaga vägrade se vad de såg - eller när de såg hur Maos variant av kulturrevolution kläddes av inpå bara de benknotor som blev följden av revolutionens masshysteri.

Och alla goda människor - jo, de finns mitt i smeten - som ser Le Pen, Trump och den allt mer vinnande nationalistiska höger som samhällets räddande änglar? Hur ska man få dem att förstå att de utnyttjas som nyttiga idioter av dem vars målsättningar de alls inte skulle dela om de bara kunde se hur de är medföljare på ett sluttande plan som inte slutar förrän de själva kommer att hamna i en samhällsmodell de egentligen avskyr?

Men hur skall de kunna välja något annat om något annat alternativ inte beskrivs? Om inte vi som ser ett annat alternativ står upp för det, om vi som tillhör den rödgröna rörelsen i vid mening inte förstår vårt ansvar genom att stötta sådana som Sanders, Hamon och andra? Om de som på något sätt företräder den rödgröna sfären i riksdag, regering, kultur- och opinionsscen hellre stöttar Clinton än Sanders, hellre Valls än Hamon...

Vilket ansvar har Löfven, Fridolin, Lövin för att att förstärka den våg som skapats av Sanders och Hamon? Stort ansvar! Men de tar inte det ansvaret. Och därmed är de medskyldiga till att den enda kraftfulla motbild mot nyliberalismens och globaliseringens avarter skapas av extremhögern. Man är medskyldiga till att illa drabbade människor sätter sitt hopp till Le Pen, Åkesson och liknande. I detta ligger de rödgrönas stora förbannelse. Den traditionsbundna vänstern och de fega gröna reducerar sig själva till något mycket mindre än de är, till nyttiga spelpjäser till gagn för extremhögern.
 

tisdag 7 februari 2017

Plastbluffen

DN berättar idag om fiffel i återvinningsbranschen - plast som skall materialåtervinnas bränns i en cementfabrik istället - vilket fick mig att berätta om sopornas historia - den är mer spännande än man kan tro - här.

Så har vänster och höger bytt plats...

Utbildningsminister Gustav Fridolins kräver att mer systematisk uppdelning mellan flickor och pojkar under skoltid skall förhindras. Aktuellt, om än i liten omfattning, i ämnet idrott.

Angrepp kommer från Vänsterns ungdomsförbund. Och stöd från moderaterna. För ett antal år sedan hade det varit tvärtom.

Och förresten, apropå vänster och höger, så repriserar jag två favoritcitat som speglar hur vänster och höger kunde resonera:

"Vad har jag för glädje av att kunna skaffa mig en sommarstuga och fiska, när de gäddor jag får upp är kvicksilverförgiftade och oätbara? Vad har jag för glädje av att kunna köra bil när jag tvingas sitta i milslånga köer, omvärvd av illaluktande och giftiga gaser? Och vad har jag för glädje av arbetstidsförkortning som äts upp av ökat avstånd och restid mellan arbete och bostad?"
Anders Björck, M, 1968 tal i Gimo, sedermera försvarsminister.

"Ja, vi vill ha ekonomisk tillväxt, vi struntar i om vi förstör några mil kust i det här landet. Det finns ju hundratals mil kuster runt Medelhavet och andra hav, dit vi kan åka med den ekonomiska tillväxten i bagaget så att säga… Vi kan ju plaska omkring i Stilla Oceanen, när avstånden krymper." 
Kjell Olof Feldt, S, Chalmers 1970, i Göteborg, sedermera finansminister.

måndag 6 februari 2017

Hur ska man bli grön riksdagskandidat 2018?

Bild från Emma Hults twitter
Miljöpartiet de Grönas riksdagsledamot Emma Hult blev personvald. Hon lade en ny aspekt på varför just hon skulle kunna väljas in i riksdagen inför förra valet. På sin blogg skrev hon följande i valrörelsen:

"Så varför kandiderar jag då till en plats på södra Skånes riksdagslista. Svaret är enkelt, jag gör det för miljöpartiets skull. Med mitt namn på er lista så vet jag att stora delar av min familj, mina barndomsvänner, vänner från mitt mångåriga engagemang inom svenska kyrkan och alla de jag lärt känna från tiden som handbollsspelare, ledare och domare kommer rösta på miljöpartiet. Finns möjligheten att sätta ett kryss vid mitt namn, så kommer de att ta den."

Argumentationen är intressant ur ett grönt utvecklingsperspektiv. Argumentationen hade varit omöjlig när partiet bildades, då var det partiets politik och värderingar som gällde, personen var helt underställd detta.

De som skulle rösta skulle göra det av en enda anledning: politikens innehåll. Det var därför partiet valde att inte ha någon partiledare, i början inte ens språkrör (de tillkom inför partiets andra val 1985).

Att motivera sin plats på en riksdagslista med motivet att stora delar av ens familj och såväl vänner från barndom som från vuxna år - och  alla de man lärt känna som handbollsspelare, ledare och domare - kommer att rösta på listan hade avskräckt. Frågan är om man ens kommit med på någon valsedel.

De som röstade skulle tänka själva, inte rösta av vänskapsband eller några sorts lojalitetsskäl.

Idag - när samhället ser ut på ett delvis annat sätt än i början av 80-talet - är det alltså gångbart i det gröna partiet att argumentera på detta sätt. Det säger något. Om samhälle. Om dagsnoterad norm. Om politik. Om allt möjligt. Jag tycker illa om det. Därmed inte sagt någonting om Emma Hult som riksdagsledamot, jag känner henne inte, vet inte vad hon gjort, såg henne som hastigast skymta förbi på en MP-tillställning.

Mitt inlägg handlar om tingens ordning. Eller om det är oordning. Var och en är väl barn av sin tid.

Emma Hult kom alltså in i riksdagen efter att ha blivit personkryssad (från fjärde plats på riksdagslistan i Jönköpings län) efter en skickligt utförd personvalskampanj - där hon  "promotat sig själv och haft en  Facebooksida som fått bra spridning", enligt egen utsago. 

söndag 5 februari 2017

Lugn, våren kommer...

Grått och bistert och melodifestival. En djävulsk treenighet. Tröst kan man söka i den här låten. God morgon!




.

lördag 4 februari 2017

Klimatlag införs - hoppas det inte blir repris på de gröna nyckeltalen som bara försvann...

Påskriften var så mycket så mycket bättre hos Lövin...
Så har då också Sverige fått en klimatlag. Ungefär tio år senare än Storbritannien.och ett par år efter Danmark.

Blir det bra? Det beror på.

Kan man komma undan? Jajamensan!

Bryter man mot lagar brukar man få straff... Jo, i det här fallet kan man möjligen bli fälld i riksdagens konstitutionsutskott om en majoritet vill fälla en regering.

Bara blaj alltså? Nej, så skall man inte se det. Det kan bli bra. Men, för den som har minnet i behåll och kan sin miljöhistoria, finns ett moln på himlen. Man kan införa saker, men sedan dra undan dem utan större debatt...

En tanke, som nu presenteras som ny, är att regeringen i sin budget skall redovisa hur man hanterar klimatfrågan. Liknande infördes redan 1999 då MP fick igenom att statsbudgetens finansplan skulle innehålla gröna nyckeltal som beskrev utvecklingen så man kunde följa hur de politiska besluten påverkade olika miljöfaktorer.

Meningen var att det så skulle vara i evig tid. Men borgarna drog undan det när de fick makt 2006. Centern var inte bättre som miljöparti än så. Så ni bara vet.

Nyckeltalen som försvann...
De gröna nyckeltal som redovisades gällde klimatpåverkan, total energianvändning, användning av kväve och fosfor samt olika emissioner t ex svaveldioxid, kväveoxid och bensen. Nya parametrar skulle införas stegvis: bland annat vad gäller biologisk mångfald.

Själv är jag lite sur för att inte MP redan i den första statsbudget man lade tillsammans med sossarna  återinförde de gröna nyckeltalen. Men visst, jag vet att sossarna var griniga när vi krävde att de skulle införas.

Vi hade i själva verket knappast fortsatt samarbetet om vi inte fått igenom kravet på gröna nyckeltal. 

Nåja, nu kommer ett klimatpolitiskt ramverk och en klimatlag. Detta lanseras såsom politiska reformer ofta gör: det vill säga på ett överdrivet sätt. "Det blir olagligt att prioritera bort klimatet", säger klimatminister Isabella Lövin.

Jo, föralldel. Men, som sagt, "olagligheten" består i att en majoritet i riksdagens konstitutionsutskott kan uttala att man ogillar de beslut regeringen tagit. 

Men, visst, politisk retorik är politisk retorik. Och bakom floskler kan ändå finnas något som kan bli bra.

Först några fakta om läget:
  • Det skrivs att utsläppen av växthusgaser i Sverige ska minska med 85 procent jämfört med 1990 års nivå till 2045. Då är det bra att veta att utsläppen i Sverige redan var 25 procent lägre 2015 än de var 1990. 
  • Trots det har de svenska utsläppen snarare ökat... när man ser till vår konsumtion. 
  • Det är nämligen så att i takt med att vi blivit rikare så vi kan flyga till Thailand istället för att ta mopeden till faster Anna i Säffle så minskar våra utsläpp i Sverige. Utrikesflyg räknas inte in i statistiken.
  • Det är också så att i takt med att vi lägger ner jordbruket och importerar mer kött från Danmark, Polen och andra länder så minskar våra utsläpp i statistiken trots att de inte alls minskar...
  • Konsumerar vi prylar i allt snabbare takt så minskar våra utsläpp bara prylarna tillverkas i något annat land.
  • Ska vi klara klimatlagen så kan vi således flyga utomlands mer än semestra inom landet, lägga ner jordbruket och sluta köpa grejer som tillverkas i Sverige - för att istället med gott samvete skita ner i andra länder genom vår konsumtion.
  • Vi lurar oss själva, men inte planeten. 
  • Det är liksom grunden i klimatlagen. Som gör att målen är uppnåbara.
Är jag inte onödigt ironisk nu? Nej.

Men. Är det inte svårt att mäta vilka utsläpp vårt sätt att konsumera, resa och leva medför om man räknar med vår konsumtion? Jo.  Men man gör så gott man kan. Både Naturvårdsverket och Världsnaturfonden. 

Det  kompliceras av att prylar färdas kors och tvärs över jorden - som t ex fisk som fiskas i hav nära oss, men som rensas i en annan världsdel för att återföras över havet till oss i förpackad form. 

I statistiken, som räknas inom klimatlagens ram, är utsläppen av växthusgaser noll av en sådan hantering. Och vi kan låtsas att vi ligger i fronten i kampen för att rädda klimatet. 

I själva verket ligger Sverige på tionde plats - under tidigare regering lyfte vi tre placeringar - på listan över länder som gör störst ekologiska avtryck per capita. Efter den här regeringens mandatperiod kan vi lyfta till nionde plats...

Men likt förbannat kommer ni att höra statsminister och språkrör - och opposition förstås - berätta sagan om att "vi ligger i fronten i kampen för klimatet". 

Dom ljuger i sak. Men talar sanning enligt statistiken som man utgår från. Det är det som är politik. "Det är så vi räknar", svarade den tidigare statsministern när kan i SVT konfronterade med de verkliga siffrorna. Den nuvarande skulle svara likadant. 

Men inte ens den smartaste politiker kan smita undan att våra svenska utsläppsminskningar, inom våra egna gränser, inte varit ett dyft större än genomsnittet i EU för åren 1990 - 2015. Så när ni hör något annat så är det också ljug.

Om konsten att räkna
Stefan Löfven meddelade på presskonferensen häromdagen att "detta är en reform som förmodligen blir den viktigaste som vår generation kommer att genomföra för Sverige".

Så skulle det kunna vara om man inte räknar utsläppsstatistik på det sätt man gör.

Den så kallade klimatlagen skall kombineras med ett klimatpolitiskt råd. Detta råd skall utvärdera de politiska besluten utifrån hur de påverkar möjligheterna att nå nollutsläpp.

Visserligen sjösattes förra året ett liknande råd - Miljömålsrådet, som också skulle kolla klimatpolitiken - men det kan ju vara fint med flera råd. Miljöministern har liksom ett råd, och klimatministern ett annat. Mycket råd blir det.

Men grunden är det klimatpolitiska rådet bra. Så inget ont om det.

Rådet får också lägga förslag på vad man skulle kunna göra. Ett sådant råd borde omedelbart vara att vi skall försöka åtgärda de verkliga utsläpp vårt sätt att leva ger upphov till - istället för att utgå från den statistik som visar att vi släpper ut mindre trots att vi släpper ut mer.

Den som anser att ett sådant klimatpolitiskt råd skall ges lär inte få delta i det klimatpolitiska rådet.

Det kan bli bra, kanske... bättre än utan i vart fall
Slutsats: Det klimatpolitiska ramverket och klimatlagen kan bli bra. Men de kan också missbrukas, förfuskas och utnyttjas för att ge en falsk bild av verkligheten.

Lägg därtill att det kan gå med klimatlagen som med de gröna nyckeltalen. Stolta deklarationer när de införs, sedan kommer vardagen och till slut försvinner alltihopa ut i intet.

Är jag inte cynisk nu? Jo. Något har jag ju lärt mig efter alla år i politiken. Nämligen att allt inte är vad det synes vara.

Men, föralldel, också att det kan bli bättre än det kunnat bli om det blev som värst. Om det finns en politisk majoritet som vill. Eller tvingas.

Det fanns det inte 2006 när de goda intentionerna med de gröna nyckeltalen raderades från statsbudgeten. För att dom avslöjade för mycket. Bättre lycka denna gång. Hoppas jag. Så det inte bara blir som en vift med en kolbit. Och en väldigt bra bild i kontrast till Trump.

fredag 3 februari 2017

Sopor, grisgårdar och sophantering

Det är mindre än 50 år sedan militären hade som princip att dumpa gammal ammunition i hav och sjöar. Vilket ju kan vara en bra inledning på ett inlägg om sopor... Så lagom kul att skriva så här före frukost, men bär man med sig en lite nördig historia så gör man.

Nu skall miljöminister Karolina Skog (MP) se över svensk sophantering. Meddelades igår - lustigt nog samma dag som regeringen lanserade klimatlagen. Undrar hur dom tänker, de där nissarna som sköter mediestrategin.

Skog ska ta ta i sopfrågan i alla fall. Det gör hon helt rätt i. Hon vill att kommunerna skall få ansvaret för återvinningen, av hushållens sopor,  rakt av. Istället för som nu: en del har kommunen hand om, annat har producenterna hand om (t ex containrarna där vi lämnar bland annat tidningar, plåt och plast).

Det som kunde tyckas vara en bra lösning - producentansvaret med alla containrar - har istället blivit ett sammelsurium av regler och förvillande ansvarsfördelning. Vilket för övrigt Avfallsutredningen kom fram till för flera år sedan.

Åtta dagars fängelse på vatten och bröd.
Svensk lagstiftning har funnits länge när det gäller sopor. Men få har brytt sig om lagarna. I början av 1700-talet skulle den som "kastade orenligheter framför grannens hus" straffas genom åtta dagars fängelse på vatten och bröd. De flesta kom dock undan eftersom man kastade utanför varandras hus och alla liksom var inblandade.

Numera släpper man inte ut synliga sopor hur som helst ens i Stockholm, däremot osynliga molekylsopor...

På grisgårdarnas tid.
På den gamla onda tiden löste man en del sopproblem tack vara att de flesta sopor var organiska. De kunde användas i lantbruket, som foder eller gödsel. I flera av Sveriges städer uppfördes "kommunala grisgårdar" där grisarna närdes av matavfall från hushållen - det pågick faktiskt fram till första världskriget. Den lilla mängd glas och metall som fanns i hushållens sopor såldes till mer eller mindre kringfarande lumpsamlare. Gatornas hästgödsel kunde säljas direkt till bönderna - vilket inte funkar så bra med utsläppen från dagens transportmedel.

Hur som helst: någon sorts kretsloppsidé rådde. Men. Det började bli modernt i större städer, som t ex London och Paris, att bygga kloaker för att göra sig av med hushållsavfall och latrin som sedan spolades ut i hav och floder. Det ansågs lönsamt, ungefär som när den svenska försvarsmakten dumpade ammunition i hav och sjöar av lönsamhetsskäl.

Den "moderna modellen" blev dominerande också i Sverige. De kommunala grisgårdarna försvann i takt med att hushållens sopor började innehålla allt mer skumma saker och genom att den mer industriella "grisproduktionen"  tog över med sänkta priser som följd.

Så slog då HSB till och det blev modernt...
Året var 1929. I ett bostadskomplex - ägt av HSB - med 429 "moderna lägenheter" installerades sopnedkast. En lucka i väggen. Och allt var borta. Hej och hå. Modernt som fan. Funktionellt. Ingen tänkte på att ingenting försvinner, allting finns kvar i någon form... En och annan konservativ högermänniska surade - det  första "miljörörelsen" drevs nämligen av konservativa allt medan vänstern jublade över sopnedkast, rykande skorstenar och spyende avgasrör. Nu skulle folket få leva som överklassen levt. Hej och hå igen.

Hur som helst: idéerna om återvinning var helt ute. Omoderna. Dysfunktionella. Reaktionära. Fy och skam. Nu jävlar skulle sopor blandas, ekonomin blomstra och naturen näpsas.

På femtiotalet - 1956 för att vara noga - infördes i Sverige lagen om kommunala renhållningsavgifter och soporna kunde - i en enda sörja -  i mer kommunalt ordnad form köras till soptippar. Gärna en bit bort från människornas vardag, ty det man inte ser mår man inte dåligt av...

Med sextiotalet och den tidens "modernisering"  vann engångsförpackningar sina stora framgångar. Nu jävlar skulle vi få det bekvämt och fint och, som sagt, det vi inte ser mår vi inte dåligt av...

Sopbergen växte. Nu kom man på att man kunde mala sönder avfallet så det inte tog så stor plats. Och sen brände man förstås skiten. Om man anade att det inte var så bra för hälsa och miljö? Jodå. Men den ekonomiska utvecklingen har ju sitt pris. Och det man inte ser... kan man visserligen må dåligt av men dåligheten blir liksom mer diffus i alla fall.

Men! Naturvårdslagen stiftades 1964. Miljöskyddslagen 1960. Naturvårdsverket bildades.Sen kom 1970-talet. Den moderna miljörörelsen tog fart. Den byggde inte längre på att skydda överklassen från följderna av att arbetarklassen började skita ner, utan dem byggde mer på begrepp som solidaritet och livsstil och annat som av många kom att kallas flum. Fick vänsterstämpel, inte sossevänster utan något annat mer diffust vänster. Grönt sa en del. För vad hade det här med vänsterns avgasrör att göra?

"Det vi inte ser mår vi inte dåligt av"
Synliga sopor var inte bra. Nån jävel kunde ju se dom och bli illa berörd. Så på 70-talet blev det alltså full fart på förbränningsanläggningar. Molekylsopor som sprids för vinden syns ju liksom inte på samma uppenbara sätt.

Men så kom någon dysfunktionell typ på att mäta vad som kom ut från förbränningen. Hmmm... tungmetaller, dioxin.... Inte bra. Men å andra sidan: lite skit får vi tåla om vi skall bli rika. Kampen om reningskrav började. Och vi som krävde ansågs vara dumma.

Själv var jag väldigt dum när jag tillsammans med andra reagerade surt på utsläppen från SAKAB:s förbränningsanläggning för miljöfarligt avfall. Väldigt sur blev jag när man efter ett haveri bluffade genom att vända på vindrosen för att kunna förneka att utsläpp nått klagade befolkning som känt sig illa berörda. En korvfabrik låg för övrigt i den vindriktning som företagsledningen inte ville låtsas om. Eftersom jag jobbade på SMHI så fattade jag att man helt enkelt vänt vindrosen 180 grader för att det skulle se bättre ut... Ja, jisses.

Vi bildade en aktionsgrupp mot sopförbränning minsann-

"Vi smyger in via järnvägsrälsen, klättrar upp i skorstenen..."
Det nya parti som ville komma in i riksdagen under namnet Miljöpartiet hade förresten - förstås! - riksdagskandidater som - 13 augusti 1985 - utförde civil olydnad genom att tränga in och sätta sig i vägen för arbetet vid sopförbränningsanläggningen i Uppsala. Det var ett liv och ett kiv. Väl värt att minnas.

En av dem som skrivit om händelsen är Eva Goës. Så här skriver Eva:

" Vi smyger via järnvägsrälsen in på området strax före klockan sju på morgonen, helt öppet, och sätter oss på rampen upp till tippen. Aktionen ska bara vara en timme, så att vi inte stör processen och orsakar mer utsläpp. Inger Holmlund, sekreterare för Miljöpartiets riksorganisation, och Jan Wikström, från Uppsala, klättrar upp iden höga skorstenen med en banderoll. Åsa Domeij håller kontakt med media. 

Den första långtradaren kommer, och den brakar rätt på oss. Jag sitter i första ledet med en mugg te i handen och jag kan riktigt se hur jag måste ha flugit bakåt, för mitt sittunderlag är kvar mellan lastbilens däck. Chauffören är rasande. Han låter bilens motor vara på, till fem minuter innan vi avbryter det hela. Jag, med flera, försöker lugna ner honom och förklara att aktionen inte är riktad mot honom personligen. Att vi förstår hans vrede eftersom han kör på ackord, men att vi protesterar mot att UKAB fortsätter släppa ut dioxin trots våra propåer den politiska, byråkratiska vägen.

Lastbils-chauffören tycker att vi borde blockera direktörernas skrivbord i stället. En bra idé, säger jag, men den här gången valde videt här sättet i stället..."

Slut citat. Flera fälldes och fick betala dryga dagsböter. Men. Uppsala kommun införde i alla fall sopsortering. Året var alltså 1985. MP missade riksdagen det året. Men tre år senare var just Eva Goës (och jag) språkrör när MP som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen.

Kampen har fortsatt... Niclas Malmberg, nu riksdagsledamot men 2002 miljöpartistiskt kommunalråd i Uppsala, överklagade 2002 miljödomstolens beslut att låta Vattenfall bygga en ny anläggning för sopförbränning i kommunen.

Framtidens Sverige: sopornas, kärnavfallets och de enkla jobbens land...
Idag har Sverige så många sopförbränningsanläggningar att landet är importör av sopor. Framtidens Sverige kan bli sopornas, kärnavfallets och de enkla jobbens land. Grattis borgare, ni har lyckats!

Samtalet om att minska mängden sopor har pågått i årtionde efter årtionde. Men för varje år har mängden ökat samtidigt som avfallets sammansättning blivit alltmer komplext - bland annat finns 140 000 olika kemikalier i omlopp i de produkter vi handlar. De flesta blir till avfall förr eller senare. Med eller utan cirkulär ekonomi.

Mänskligheten har inte brutit sambandet mellan ekonomisk tillväxt och mer sopor, vare sig synliga sopor eller osynliga molekylsopor.

Karolina Skog vill att Sverige skall ta ett nytt grepp om sophanteringen. Producentansvaret, som infördes 1994 och dessutom är inskrivet i  miljöbalken som MP var med att införa, blev inte så bra som det var tänkt. Det omfattar  ansvar för åtta produktgrupper: förpackningar, returpapper, batterier, däck, bilar, läkemedel, elektriska produkter och radioaktiva ämnen. Containrarna ni vet. Kommunerna hämtar de andra soporna där vi bor

Ett av syftena med producentansvaret var att det skulle styra mot mindre förpackningsvolymer - men så blev det inte. I Sverige använder vi oss av ungefär 100 kilo förpackningar varje år per capita. Grattis!

Avfallsutredningen föreslog 2012 att de parallella systemet för insamling - kommunernas resp producenterna . skulle avskaffas. Kommunerna skulle istället få ansvar för allt hushållsavfall. Punkt. Det är detta Karolina Skog utgår från. Vilket hon gör helt rätt i. Trots att borgerligheten nu tycks trilskas.

Det är bara att önska Karolina Skog framgång, avfallsutredningen har legat alltför nära avfallskvarnen alltför länge. Vi behöver ett samlat ansvarstagande system.

Dessutom, men det lär inte sossarna acceptera, behöver vi ta avfallshierarkin på allvar, det vill säga återvinna mer material istället för att förbränna. Sossarna tycks, tillsammans med borgarna, älska sopförbränning så pass att Sverige är en ledande importör av sopor som transporteras långa sträckor. Det är så dumt att man kan kalla det modernt. Allt fler internationella sopnedkast slutar i Sverige.

Ja jisses så det kan bli när sossar och borgare går hand i hand.

torsdag 2 februari 2017

Karlshamn och Kosackvalet

Valaffisch från det s.k. Kosackvalet 1928
Ett antal  - väldigt många -  rör har använts som verktyg i den debatt som skall föra in Sverige i Nato.

Ett holländskt företag, som har fått i uppdrag att lägga ytterligare en gasledning på Östersjöns botten, vill lagra rören Karlshamn.

Det holländska företaget har fått uppdraget av ett företag - Gazprom - som till 50,1 procent ägs av ryska staten.

Framför allt är det Tyskland som är intresserat av gasledningen. Hamnen i Karlshamn är stor och ryska fartyg är en del av hamnverksamheten.

Den politiska majoriteten i Karlshamn - bestående av Liberalerna, Centerpartiet och Socialdemokraterna - säger ja till rören. Miljöpartiet stöder och gruppledare skrev här om den bisarra situationen.

Nu spelas något som liknar en fars upp. Allvarstyngda män och kvinnor deltar i ett retoriskt lobbykrig - medvetet eller omedvetet - i syfte att skapa opinion för svenskt Natomedlemskap. Det har gått så långt i retoriken att en av Sveriges mest populära partiledare (Annie Lööw) under en tevesänd partiledardebatt lät som man gjorde i Kosackvalet 1928 och talade svepande om att "hålla ryssen borta".

Det lät som när man på båda sidor talar om den andre i Palestinakonflikten.

Bilden som ges - även i public service - är att massor av ryssar kommer att invadera hamnen och smyga runt i försvarskänsliga områden för att spana. Att ryska arbetare inte är inblandade spelar liksom ingen roll. Att det är ett holländskt företag spelar heller ingen roll. Det är inte alternativa sanningar man bidrar med, men väl förminskning av relevanta upplysningar.

Hamnen skall inte hyras ut, utan rör lagras på samma sätt som annat lagras - även om public service gottade sig i bilden om att "hamnen skall hyras ut till ryssar".

Public service roll i uppbyggandet av det psykologiska försvaret kommer för övrigt att bli svårbalanserad - skrev om det här. Det gäller att inte förfalla så man kommer ens i närheten av Kremls propagandametoder.

Eller de som lär bli följden av att den rödgröna regeringen bestämt sig för att Sverige skall samarbeta med Natos kommunikationssamarbete Stratcom.

Bilder ges således som inte är relevanta.

Precis som när man (även public service) spelade upp bilden av att Stockholm en dag hade sämre luft än Peking - men liksom glömde att Peking till stor del var tömt, fabriker stängda, trafiken minimal eftersom så många lämnat staden för att fira nyår i sina barndomstrakter där deras barn, föräldrar och syskon lever kvar.

Det var förvisso inga alternativa sanningar, men det fattades delar för att bilden skulle bli riktig.

Så till gasledningen som sådan. Den är i sig synnerligen olycklig. Av flera skäl. Investeringar i fossila bränslen är, ur planetens perspektiv, synnerligen skadligt. Den nuvarande ledningen används för övrigt inte till sin fulla kapacitet. Men, enligt internationella överenskommelser, kan Sverige inte stoppa den rörledning som nu skall läggas vid sidan av den rörledning som den borgerliga regeringen inte hade något emot.

Gasledningen är inte det enda misslyckandet - ur miljösynpunkt - som berör Blekinge. Den svenska regeringen  har sagt nej - utan att tvingas av riksdagen - till investering, med privata pengar, på vindkraft i Hanöbukten till ett värde av 50 miljarder kronor. Militären ville inte ha vindkraftverk i område där de vill öva. Vindparken skulle ge el motsvarade två kärnreaktorer av Barsebäck storlek.