söndag 26 mars 2017

Sin tids rockstjärna...

Så har då Paganinis samlade  stycken för violin, cello och gitarr kommit ut i nya inspelningar.

Samlade och samlade, de var inte så många. Men Paganini var desto mer.

The complete works for violin/violoa, cello och guitar. Schysst recenserad i DN. Har inget mer att tillägga, mer än en en text om Paganini själv, sin tids rockstjärna:

Passo di Gatta Mora, Svarta Kattens Gränd. Det är en liten, smutsig och mörk trappgränd i staden Genua. Ibland känner man dofter från hamnen tränga upp till den lilla gränden. Det är dofter av tjära och hav. Dofterna från hamnen är ett välkommet avbrott i stanken av avfall och läckande latrintunnor uppe i gränden.

Här uppe i gränden kan man höra glam och stoj, och ibland flöjttoner, från torget som inte ligger så långt bort, alldeles i närheten av stans flotta palats. Främmande ansikten tillhör vardagen uppe i gränden. Och främmande språk. Hit drar nämligen sjömän på jakt efter kvinnor. Mellan spyorna berättar de om Orienten och Amerika på lagom berusat blandspråk. I gränden hänger tvättkläder, linorna är spända mellan husen. I kläderna fastnar doften från avskräde.

Det är sent 1700-tal.

Det kanske inte är att undra på att mödrarna här uppe drömmer om att få sina söner kastrerade på det att de - sönerna - skall kunna komma härifrån, bli gudomliga kastrater vid furstarnas hov. De skulle kunna bli rika som troll. Så var drömmen.

Som goda avlövade söner skulle de ta hela familjen till sig när de nått höjderna, låta ljuset och musiken och festen tränga in i sina arma mödrars och fäders liv på ålderns höst. Att låta kastrera sina barn var att delta i ett lotteri där det fanns en och annan högvinst. Förresten: när Mozart skrev musik för kastrater så var han själv ett barn.

Mor Teresa hade inga planer på att kastrera sina söner. Hon hade nämligen mött djävulen i en av sina drömmar. Hon hade fått ett löfte av honom att barnet skulle få en själ som skulle brinna i takt med rytmen från sin fiol. Hennes lille parvel Nicolò skulle bli rik och berömd. Men hon hade svårt att tro på det, för den lille var bräcklig och klen. Han höll på att dö flera gånger innan han ens fyllt sex. 
Men ändå talade mycket för att Teresas avtal med djävulen verkligen var underskrivet, för Nicolò blev så upprörd att han kunde få krampanfall så fort han hörde en falsk ton spelas på familjens mandolin. När han själv fick pröva mandolinen kunde han gråta flera timmar, utom sig av upprördhet, när han inte fått strängarna att låta som han ville.

Mandolinen var inte hans instrument. Så istället lånade han sin storebrors violin. Han smekte den med sina små fingrar, kände taglets strävhet mot sin kind och drog stråken över strängarna. Det var något med violinen som växte samman med honom. Men det dånade av djävulska skrik i hans huvud vid varje falsk ton. 
För att få ut skriken som ekade inom honom måste han öppna munnen och låta dem flyga ut. De studsade mellan väggarna och rasade ut genom fönstren för att ta sig nedför gränden och ut över havet.

Vad är nu detta? Jo, det handlar just om Nicolò Paganini. Den störste violinist som någonsin levt. Han steg, precis som Elvis Presley skulle göra drygt hundra år senare, in på scenen i rätt tid för att skapa något helt nytt. Under första halvan av 1800-talet minskade nämligen kyrkans och fina folkets dominans över musiken. Kyrkorna och grevarnas slott ersattes av öppna affärsdrivna konserthus med kommersiella orkestrar. Publiken blev större, ramarna vidare, utspelen friare. Presley å sin sida kom då televisionen öppnade upp för den stora publiken och de nya utspelen.

Men det handlar självfallet inte bara om att komma i rätt tid, när förutsättningarna finns för det nya att explodera. Det handlar också om konsten att skapa något nytt. Nicolò revolutionerade fiolspelet. Han var den förste som fullt ut använde sig av tekniken att knäppa på strängarna med vänster hand samtidigt som stråken dansade över strängarna. Han skapade speciella effekter genom att stämma om fiolen till det oigenkännliga. Han skapade dramatik genom att fila hack i strängarna så att de sprängdes när han spelade. Publiken tjöt, kvinnor – och en och annan man – svimmade. 
Han var sin tids rockstjärna, så klassisk musiker han än var. Han utmanade system, strukturer och normer. Precis som Presley en gång gjorde. Förresten: precis på det sätt som politiker idag borde utmana system, strukturer och normer... 

Texten är till del hämtad från ett kapitel i min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

lördag 25 mars 2017

Har en öppen föreläsning imorgon:
Annat än arbetslinje, tillväxt, upprustning….
NÄR: 26 mars, kl 15 – 17
VAR: Andrarum, nv Österlen
Anmälan: lotta.hedstrom@mp.se

Så här blev Nyhetspanelen igår

Nyhetspanelen igår, om veckans aktuella händelser. Klicka på bilden och dra fram till klockan visar 07.46 så finns den att "avnjuta"...

http://www.svtplay.se/video/12953316/gomorron-sverige/gomorron-sverige-24-mar-06-25-1?start=auto

fredag 24 mars 2017

Lindsö tar bra betalt men smiter ut bakvägen när det blåser

Dags igen. Nyhetspanelen i Gomorron Sverige. 07.45. Förresten läggs Gomorron Sverige ner efter sommaren för att ersättas med något som mer liknar kvällstidningars nyhetssändningar, om jag förstått det rätt. Snabbare tempo, kan man ana. Plats för paneler som för längre samtal? Avdankade figurer är nog inte aktuella.

Idag blir väl Allra ett ämne i panelen. Personligen anser jag att att Ebba Lindsö, som enl SvD haft 900 000 i årsarvode, har personligt ansvar för vad som hänt. Hon har varit ordförande  i Svenskt Näringsliv, samlat styrelseuppdrag och varit partistyrelseledamot i Kristdemokraterna. Vem tror att en sådan inte kunnat förstå vad som hänt om hon bara tagit uppdraget på allvar?

Hon har, liksom Thomas Bodström, fd justitieminister (S), fungerat som skyltdocka i styrelsen. Bodström har, enligt SvD, erhållit en kvarts miljon för sitt uppdrag som skyltdocka för Allra. Lindsö och Bodström har snott pengar från pensionärer. De la benen på ryggen och sprang när bluffar avslöjades i media. Låtsas att de inte har ansvar för mer än att ta emot arvoden. Vedervärdigt.

Sen lär väl Moderaterna bli ett ämen. Hur ska det gå för Anna Kinberg Batra? Kanske batra att dra?


torsdag 23 mars 2017

Öppen föreläsning på Österlen

På söndag är det dags för en öppen föreläsning om grön ideologi - som trots allt inte är begraven...


Annat än arbetslinje, tillväxt, upprustning….


NÄR: 26 mars, kl 15 – 17 
VAR: Andrarum, nv Österlen




Anmälan: lotta.hedstrom@mp.se    (Begränsat antal platser)     

onsdag 22 mars 2017

Idag är det världsvattendagen - dags för grön ideologi...

En av de viktigaste frågorna för feminister borde vara närhet till vatten, så många kvinnor, har under så lång tid tvingats gå så många mil för att hämta vatten. En viktigare fråga än kvoterade styrelser, men nästan totalt bortglömd i ett land där vi ser det som självklart att vrida på en kran för att få vatten. För övrigt ska rasister inte dricka vatten om de vill vara trovärdiga.

tisdag 21 mars 2017

Var är hooonom?

Än en gång har jag hört det. Och än en gång vänder jag mig i den mörka kvällen ut mot kosmos och ropar: Roland Stoltz, var är du?

Roland Stolts var inte bara hockeyspelare och som sådan  "världens bästa långsammaste back".  Efter sin tid som spelare blev han expertkommentator i teve. Han kunde skilja på "han" och "honom" på det mest tydliga sätt man kan göra det.

Han sa inte bara honom, han sa hooonom.

Idag vore hans sätt att säga h-ordet en nåd att stilla bedja om. För idag tycks ingen jäkel - absolut inte hockeyexperter i teve - kunna använda "han" och "honom" på rätt sätt.

"Jag gillar han", "det gick bra för han idag". Hanandet har spridit sig som en helvetisk löpeld: "jag gifte mig med han", "jag slog han på käften", jag mördade han", " jag försökte få han att sluta stå och skrika upp mot kosmos efter han som sa hooonom."

Inte för att jag är språkpolis, men i detta fall vädjar jag till Roland Stoltz att komma tillbaka till de levandes skara, han slipper spela hockey bara han sitter där i tevestudion och säger "hooonom" som bara han kunde säga på ett nästan profetiskt sätt, som om han visste vad som komma skulle och desperat ville förhindra det.

Jag saknar inte han. Jag saknar honom. 




måndag 20 mars 2017

Lööf och Sjöstedt stärker den endimensionella skalan - och grön ideologi begravs i rädslans hav....

Annie Lööf och Jonas Sjöstedt stärker den endimensionella politiska skalan genom att åka runt och debattera socialism och liberalism utifrån sina partiers åsiktspaket. Den endimensionella politiska skalan stärks. Det borde vara ett riktigt grönt språkrör som debatterar med någon av de andra. Men sådana finns inte tillgängliga. Därför dör den politiska skala där grön och grå står för motsatserna.

Lars Norberg, som gick från att vara moderat till att bli centerpartist för att till slut hamna som en av de mest radikala miljöpartisterna i Sveriges riksdag, skrev vid något tillfälle att socialismen inte räcker, den kommer inte till roten med det onda. Därav var han grön. Vilket en gång var detsamma som att vara en radikal systemkritiker "med förslag som får socialisterna att verka småborgerliga", enligt en känd företagsledare som dessutom levererade följande: "Kommunisterna kan man köpa, ni är farligare, er kan man inte köpa".

Tiderna förändras, tänker jag titt som tätt. Inte alltid till det bättre. Jag längtar efter ett språkrör som vågar stå upp för allt det som bär så många kommunpolitiker, som vågar utmana, som känner tillit till den gröna ideologin, som inte låtsas att framgång är att gå åt rätt håll i ett tåg som rusar fram åt fel håll.

En av partiets avdankade gamlingar muttrade för några månader sedan: "Språkrören begraver grön ideologi i rädslans hav där partiledningen befinner sig i en gummibåt på släp efter den allt mer ruttna (s)konaren vars kompass den nyliberalt styrda borgerligheten konstruerat".

Det är i alla fall skönt att inte vara ensam om lägesbeskrivningen.

Ett brutalt inlägg om acceptism och destruktivism...

Ibland är brutala inlägg, och brutala böcker, alldeles nödvändiga, som t ex när det gäller fula byggnader, ekonomistisk planering och omänsklig så kallad effektivitet.
Här.

Avtal med Vidarkliniken sägs upp



27 mars, 14.30. Utanför riksdagen - demonstrationen avslutas utanför Landstingshuset på Hantverkargatan.  
Intressant är att den borgerliga majoriteten i landstinget säger upp avtalet. Hade man gjort det om verksamheten varit vinstsyftande...? Eller hade det varit för känsligt i så fall?

söndag 19 mars 2017

Liksom

Jag läser att 80 procent av alla avlidna slutar som aska och rök eftersom deras kroppar kremeras. Själv är jag lite sugen på frystorkning, det går till så att kroppen frystorkas i 196 minusgrader och till slut faller sönder i pulver.

Antingen är det således värme eller kyla som gäller om man inte avser att även efter döden ta stort utrymme genom att kistan sänks direkt. Det är intressant att fundera på saken.

Redan 1882 introducerades kremering av Svenska Likbränningsföreningen. Ett vinnande koncept kan man säga. Andelen som kremeras har ökat dramatiskt - ett skäl kan vara att ask- och minneslundar blivit mer populära, vilket väl i sig är följden av att barn och barnbarn flyter omkring i världen och gravar liksom kräver viss omsorg som vi inte har tid med nuförtiden.

Vi har ju knappt tid med själva begravningen, eller ens minnesstunden. Vilket väl är naturligt i en globaliserad värld med arbetslinjen som som normalitet. Vi kan ju kalla det en blandning av rotlöshet och tillväxtmani.

Aska sprids allt oftare dessutom i naturen eller till havs. Då slipper efterlevande ha dåligt samvete för att de inte ens tar sig till minneslunden eftersom det finns så många gallerier att besöka istället.

Kyrkogårdarna betyder allt mindre. Som icke-troende tycker jag det är lite trist. Det är intressant att vandra på kyrkogårdar, läsa på gravstenar och få en historielektion.

Företrädare för Grön ungdom funderade för en tid sedan på twitter om man inte skulle kunna bygga bostäder på kyrkogårdarna. Mycket mark, ofta i hyggligt centrala delar av städerna, tas ju i anspråk.

Jag är inte säker på att jag vågar rösta på ett parti vars ungdomsförbunds företrädare funderar sådär. Kyrkogårdar är ju liksom kulturhistoria.

Man har visserligen byggt på gravfält förr, men ändå känns idén osmaklig. Samme företrädare föreslog att momsen på manikyr och ögonfransförlängning  borde sänkas. Men den idén begravdes visst.

Nu hänger ju inte mitt resonemang ihop, själv kan jag inte tänka mig att att resterna skall ligga under en gravsten, inte ens i familjegraven som är belägen under en sten på en kyrkogård som - om vi inte ser upp med vilka som får makt - kan bli plats för  snabbbyggda bostadscontainrar.

Frystorkning, det är grejer det. Men det är visst administrativa problem. Allra bäst för miljön lär vara luftbegravning, men det kan ju kännas lite absurt för oss som är känsliga och inte levt i en norm där det är naturligt.

Nej, det beror inte på ålder som jag funderar på efter-döden-hanterande. Skrev en uppsats i skolan om detta ämne. Då var jag mest intresserad av zoroastrimens vurm för just luftbegravning ar - "begravningar" i torn där fåglarna får ett skrovmål.

Livet kan vara väldigt fint. Också för fåglar.

Godmorgon, det ser ut att bli sol idag. Fåglarna kvittrar redan. Och Djurgården är svenska mästare i hockey. Hanna Olssons segermål var vackert.




lördag 18 mars 2017

Moderat och liberal bubbla





Detta inlägg av Annika Hirvonen Falk (MP) i riksdagens debatt om trygghet fick igår moderater och folkpartister att gå i taket. Det säger en hel del om moderater och folkpartister, och det är inte vackert. DRA FRAM TILL 20:30.

http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/aktuell-debatt/aktuell-debatt-om-tryggheten-i-sverige_H4C120170317ad


fredag 17 mars 2017

När allt gick under - också de förfinade fördomarna...

Min filosofilärare - oj, det var länge sedan - sa på en lektion nåt om att det fanns tendens att sätta gamla tänkare på piedestal för att de i moderna ögon skulle passa bättre in i den den värld där man anser sig vara förfinande och lite förmer.

Detta har jag burit med mig och därmed nog lättare kunnat ta till mig såväl klassisk musik, litteratur och filosofiska tänkare.

Natur & kultur ger ut klassikerserien Levande litteratur. Boken När allt gick under ingår i serien. Det är ett urval av Ciceros privatbrev i ny översättning.

Denna översättning sågas grymt  av DN:s mycket förträfflige recensent Jesper Högström. Vardagliga ord används i översättningen på ett sätt som inte fick recensenten annat än såga med fotknölarna. Men. Det var då jag tänkte på min gamla filosofilärare.

Var verkligen Cicero allt det där som "de förfinade och lite förmer" ville att han skulle vara? Nja. Han kunde nog vara. Men var inte alltid.

Natur & Kultur förläggare svarar på recensionen i DN. Svaret är läsvärt, inte bara pga av att den berör recensionen utan för att den berör något mycket större. Man skriver "Ciceros brev var i stor utsträckning skrivna på ett ledigt, talspråkligt latin och tillkomna i hast...". Han ville skriva på "plebejernas språk" med "vardagliga ord". Något som gamla tiders översättare inte riktigt kunde förhålla sig till. Det stred ju mot det där förfinade och lite förmer. Spännande!

Själv är jag benägen att förorda att även gamla svenska böcker får "nyöversättas" så att de blir lättare att ta till sig. Hur vore det att börja med romanen Silverforsen av Elin Wägner?

Avslutar med ett tack till min filosofilärare som var gammal redan då, och i övrigt ganska usel som pedagog. För övrigt är filosofi ett ännu viktigare skolämne än till och med matematik. Sokratiska samtal - med betoning på frågan varför - borde genomsyra skolan. Och politiken.

torsdag 16 mars 2017

Politisk tjänsteman har talat med ryssar

Hög tjänsteman har mottagit Legion of merit....
Häromdagen tog  Ekot upp fallet med "den miljöpartistiske tjänstemannen". För några veckor sedan skrev Aftonbladet -  på löpet till och med - att en miljöpartist "i hög tjänst" haft rysskoppling.

Aftonbladet säger sig avslöja att tjänstepersonen tvingats avsluta sitt arbete eftersom hen varit en säkerhetsrisk. En källa påstår det. 

En annan källa - mindre rubrikskapande - påstår att det är trams.

Aftonbladets uppgiftslämnare antyder att det kan ha funnits risk att personen skulle lämna över hemliga uppgifter till Ryssland. Vore  intressant att veta vilken den uppgiftslämnaren är. Och vilken roll hen har och har haft i sammanhanget.

Det känns lite darrigt.

Riksdagens säkerhetstjänst ville inte lämna några kommentarer, meddelades i Aftonbladet. Huruvida det betyder att man faktiskt inte har något att säga framgår inte.

Huruvida det varit mer än de normala kontakter som riksdagspartier har med allehanda ambassader, inte minst de större ländernas, har inte framkommit.

Samtidigt uppges att allt bottnar i en personkonflikt. I så fall med föga hedrande turer, kan man tycka. Jag gjorde just det.

Hur som helst: kvällspressens artiklar om "misstänkt rysskoppling" blev snabbt i pressen  "rysskoppling". Och av bara farten slogs så fast att personen ifråga är en säkerhetsrisk. Ja, jisses, så fort det rasslade iväg. Kanske sitter någon och myser över att någon annan anklagats. Så där som det alltför ofta blir. 

Intressant är det, utifrån det där med källkritik. Häromdagen krävde två riksdagsledamöter klarhet, varnade för häxprocess. Det gjorde de rätt i.

För övrigt vill jag meddela att jag har under flera tillfällen samtalat, ätit och umgåtts med amerikaner, och ävenså erhållit en vängåva till ett värde av cirka 80 kronor. Jag har nyligen också varit på samma möte som två ryskfödda människor. Även två balter har jag träffat på... Och en norrman, det vill säga en person från Natoland. Liknande hände - bortsett från vängåvan - när jag var språkrör. Det ingick liksom i jobbet. Att samtala. En del av dessa utländska människor försökte torgföra sina åsikter i akt och mening att få mig att närma sig deras uppfattning. Det var väl deras uppdrag att tala gott om sina länder.

Men jag stod fast trots alla samtal med främmande makts företrädare i vårt land. Så jag motsätter mig sådant som värdlandavtal med Nato. Militärt bilateralt samarbete med Ryssland är inte heller tillrådligt. Däremot förordar jag diplomatiska förbindelser och jag hoppas att svenska politiker talar med såväl amerikaner som ryssar och andra. Allt annat vore förfärligt.

Självfallet är jag inte heller dekorerad av främmande makt - till skillnad från Sveriges ÖB som blivit dekorerad av USA:s väpnade styrkor genom att hedras med Legion of Merit. Se bilden som visar denna stiliga metallbit. Kanske har denna USA-koppling skett i form av amerikankoppling på USA:s ambassad. Men om det vet jag intet. Det kan ju också skett i samband med att han jobbade i Washington tre år innan han blev svensk överbefälhavare. SvD avslöjar att ÖB i en rapport, riktad till regeringen, lagt ett gott ord för svenskt medlemskap i Nato. Blir detta fallet kan säkert fler svenska politiker och höga tjänstemän erhålla metallbitar för gott utfört arbete.

Personligen skulle jag tacka nej till såväl amerikanska som ryska metallbitar. Artigt men bestämt.

onsdag 15 mars 2017

Borde inte den generaldirektören avgå?

Han heter Herman Sundqvist. Är generaldirektör. På Skogsstyrelsen. Miljöminister Karolina Skog (MP) borde se till att ge honom något annat uppdrag. Han förordar nämligen att Skogsstyrelsen ska sluta att identifiera skogar som har mycket höga naturvärden.

Identifierar man sådana skogar så har man ju liksom upptäckt dem. Och det är dumt. För då blir de svårare att avverka. Så resonerar generaldirektören. Så han vill ”pausa” arbetet med att identifiera skyddsvärd skog. Pausen skall gälla stora delar av Norrland.

Generaldirektören menar att marknadens aktörer själva kan ta ansvar. Som om marknaden hade gjort sig berömd för att ta ansvar för annat än vinstkolumnen i kvartalsrapporterna.

Det handlar om så kallade nyckelbiotoper.
Läs hela ledaren här - och dela gärna.Myten om att Sverige ligger i fronten när det gäller att skydda natur bör avslöjas som den bluff det är!

tisdag 14 mars 2017

Så kunde det låta 2000: "Så min vädjan till de språkrör som väljs på lördag är att värna den gröna identiteten, våga vara uppkäftiga och våga stå för det radikala, systemkritiska i den gröna ideologin!"


Igår firade S, M, MP, C och KD genom att äta tårta . Man hade kommit överens om att skjuta till ytterligare en halv miljard, redan i år, till försvaret. 

Jag minns när en finansminister ringde mig och frågade om vi skulle bryta samarbetet om Försvarsmakten skulle få någon miljard för att täppa till något som kallades "svarta hål". 

Ja, sa jag. OK, sa han. Det blev inga pengar. 

Apropå tider som varit... Så här avslutades min sista debattartikel som språkrör på DN-Debatt. 

 "Klapp på axeln från det gamla etablissemanget skall inte nödvändigtvis betraktas som något positivt. Så min vädjan till de språkrör som väljs på lördag är att värna den gröna identiteten, våga vara uppkäftiga och våga stå för det radikala, systemkritiska i den gröna ideologin!"

Det var den 1 juni 2000.  Blev påmind om den häromdagen då en vänlig själ skickat debattartkeln i ett gammaldags brev som jag hittade i den gammaldags brevlådan:

Artikeln går ut på att man inte når någonstans med sossarna om man inte utövar utpressning. Jag tar också upp exempel på detta från vårt två år gamla budgetsamarbete.

Den gamla goda tiden var en strid... Här ett utdrag:

DN DEBATT 1 juni 2000

"Ge Persson nya ultimatum".

Avgående Birger Schlaug skriver testamente och uppmanar efterträdarna fortsätta pressa regeringen.

Det hävdas ibland från såväl det politiska, ekonomiska och fackliga etablissemanget som från tidningarnas ledarskribenter att miljöpartiets roll är utagerad, eftersom samtliga politiska partier nu har miljöprogram och är medvetna om vikten av att värna miljön.
Ingenting kan vara mer fel. Man har visserligen rätt så till vida att ord och begrepp som vi i miljöpartiet använde för femton år sedan - kretslopp, skatteväxling, hållbar utveckling, ekologisk odling - numer är standardfraser i den politiska debatten. Man har också rätt så till vida att de gamla partierna dessutom alla skaffat sig miljöprogram.

Men i sak är det som händer ingenting att yvas över: de framgångar som gjorts på det miljöpolitiska området är till förskräckande stor del resultat av mer eller mindre utpressning från miljöpartiet.

+ Grön skatteväxling, det vill säga sänkta skatter på arbete och höjda på energi och utsläpp, kommer de närmaste tio åren att omfatta minst 30 miljarder kronor. Det är en följd av mycket hårda förhandlingar med s och v. Vi hade helt enkelt inte kunnat fortsätta budgetsamarbeta med dessa två partier om vi inte fick igenom vårt krav.

+ Men även de mycket stora anslagshöjningar för inköp av skyddsvärda skogar, miljöforskning, marksanering och allergisanering av skolor och dagis är en följd av att regeringen tvingats samarbeta med De gröna.

+ Som en följd av samarbetet är nu också Sverige det första land i världen som har infört gröna nyckeltal i finansplanen. Dessa nyckeltal likställs med tal som beskriver BNP, inflation, ränta etcetera och ger bilden av den verkliga verkligheten, det vill säga hur miljön påverkas.

+ När Fastighetsskattekommittén nu tvingats föreslå att miljöinvesteringar inte skall medföra höjd fastighetsskatt är det också resultatet av politisk press - mp vägrade nämligen ställa sig bakom betänkandet om vi inte fick igenom det vi slagits för ända sedan partiet bildades 1981.

Väldigt lite av en god miljöpolitik faller således ut av sig självt, som en följd av det allmänna politiska pratet om "hållbar utveckling". Det krävs alltför ofta ultimatum. Och detta ser jag som ett bekymmer för framtiden. Dels för att det så naket beskriver hur svagt intresset är för en rimlig miljöpolitik så fort denna krockar med andra intressen, dels för att samarbetet mellan mp och de andra två sam- arbetspartierna riskerar att även i framtiden komma att handla om ultimatum från miljöpartiets sida.

Även om politiken är seg så kan man notera att miljöfrågorna tagit steget in i vardagen. Jag minns, med viss skadeglädje, hur jag bemöttes av en företrädare för LRF i en debatt i mitten på 80-talet. Jag hävdade att inom tio år skulle ekologisk mjölk vara en del av den vanliga sortimentet, oavsett vad LRF ansåg. Han anklagade mig för att vara en flummig bakåtsträvare, som ville återföra den svenska bonden till femtiotalet.

Jag glömmer inte heller hur jag bemöttes av företrädare för skogsindustrin när jag i en debatt i Bollnäs tog fram ett klorblekt kritvitt kaffefilter och hävdade att detta skulle komma att uppfattas som någon närmast äckligt inom tio år. Han anklagade mig för att sprida lögner om klorets miljöpåverkan och påstod att svensk pappersindustri skulle tvingas flytta utomlands om man tvingades avstå från klor. Jag minns hur Kjell-Olof Feldt, i egenskap av finansminister, avfärdade min första interpellation i riksdagen som handlade just om att miljöinvesteringar i fastigheter inte borde leda till ökad fastighetsskatt.

Men det är långt kvar till ett hållbart samhälle. Miljöproblemen är både bredare, djupare och allvarligare i dag än för tjugo år sedan. Världen och framtiden räddas nämligen inte genom att vi köper miljövänligt tvättmedel, återvinner papper eller källsorterar. Världen räddas inte heller genom att vi skyddar bråkdelar av de skogar som är nödvändiga för den biologiska mångfalden. Det är en bra början, javisst. Men det krävs mycket, mycket mer. Fortfarande växer miljöskulden i Sverige, i Europa och i världen. Det vi ägnat oss åt hittills är lövverket - men stammen är på väg att ruttna.

För att klara detta måste vi inse att den typ av kapitalistisk marknadsekonomi som i dag dominerar i sig är ett hot mot miljön. Naturen har ingen röst på marknaden. Kommande generationer har inte heller någon röst på marknaden. Därför måste vi förändra de ekonomiska spelreglerna så att dessa gynnar en hållbar utveckling. Efter beslut om grön skatteväxling och en miljöprofil på fastighetsbeskattningen måste vi nu gå vidare när det gäller hushållens konsumtion och sparande. Vi måste också driva in nya spelregler när det gäller frihandeln. Och då är vi inne och korrigerar något av det heligaste inom marknadsekonomin. Vilket alltid leder till ramaskri från dem som inte begriper bättre.

Avarterna i det kapitalistiska systemet och bristerna i dagens marknadsekonomi är så allvarliga att det vore ett svek mot hela den gröna idén att inte gå i bräschen för ett nytt ekonomiskt tänkande. Styrs inte marknadsekonomin upp genom nya spelregler är den lika förödande för miljön som planekonomin en gång var. Det ser vi ju varje dag! Därför vore det förödande om miljöpartiets systemkritik tystnade som en följd av regeringssamarbete, anpassning eller, för den skull, ålder på organisationen.

Miljöpartiet har en god plattform att stå på i dag; dels genom budgetsamarbetet med regeringen och vänstern, dels som vågmästare i riksdagen mellan socialister och borgare. Jag vågar påstå att vi balanserat på ett ganska kvalificerat sätt hittills. Det är viktigt att inte slukas upp av samarbetet - utan tvärtom värna rågången mellan oss och de övriga partierna. Det är en rågång vi skall vara stolta över.

Klapp på axeln från det gamla etablissemanget skall inte nödvändigtvis betraktas som något positivt. Så min vädjan till de språkrör som väljs på lördag är att värna den gröna identiteten, våga vara uppkäftiga och våga stå för det radikala, systemkritiska i den gröna ideologin!

Birger Schlaug
DN DEBATT 1/6 2000


måndag 13 mars 2017

"Tårta med killarna"

Så har då S, MP, M, C och KD enats om att skjuta till ytterligare cirka 400 miljoner till Försvarsmakten - inklusive civila delar handlar det om 500 miljoner. Detta firades med tårta. Åsa Lindestam (S) kunde meddela att hon ätit "tårta med killarna" (övriga deltagare i uppgörelsen) för att fira.

Av detta kan man lära två saker:

A) Trots MP:s medverkan i riksdagen finns det inget parti som driver en annan linje än upprustning, krigsretorik och ökande andel av BNP till militären.
B) Man skall vara försiktig med vilka man äter tårta, och framför allt varför man äter tårta.

För de som anser att det behövs en kraft i riksdagen som aktivt driver såväl tanken om gemensam säkerhet, i dess ursprungliga betydelse, som vikten av praktiskt globalt motstånd mot militär upprustning finns inget alternativ. Vi har hamnat i en spiral där krigsretorik är en del av normaliteten.
  • Vi borde tala om nedrustning, men vi talar om upprustning. 
  • Vi borde agera för minskade konfliktytor, men vi bygger själva upp sådana genom värdlandavtalet. 
  • Vi borde tala om konsten att skapa fred. Men vi talar om krig som en konst. En självgående spiral som kan sluta i katastrof.
Det vore onekligen värdefullt om det fanns en grön kraft i riksdagen och i den offentliga debatten. 


Recension: Ingenting är sant, allting är möjligt

En bok om det postsovjetiska Ryssland. Omslaget består av Putin och något som nog skall ge skenet av att boken handlar om nätet och dess troll.

Boken är skriven av Peter Pomerantsev, brittisk journalist, född i Sovjetunionen. För femton år sedan flyttade han tillbaka till Ryssland - landet med nio tidszoner och en sjättedel av planetens landmassa - och jobbade för en tevekanal, främst som dokumentärskildrare i teve.

"Det nya Kreml kommer inte att göra om samma misstag som det gamla Sovjetunionen - det kommer aldrig att låta teve bli tråkigt", skriver han och redovisar noga sina egna tillkortakommande som journalist som vill göra ett seriöst jobb men som förväntas göra underhållning snarare än dokumentärer. Program som gärna speglar konspirationsteorier - och hellre Kremls härlighet än sanningen. Vad nu detta innebär i ett land där ingenting är sant och allting möjligt, om man får tro bokens titel. En variant av Trumpland.

Boken lovar mycket, men håller inte vad jag fått för mig att den lovar. Böcker utgivna på Ordfront brukar inte säljas in på falska premisser. Men syftet att skriva och berätta underhållande leder i det här fallet till att underhållningen dränker tilltron till vad som skrivs.

Där ironikerns motorsåg går fram borde istället dokumentärskildraren gått fram med skalpell. Tyckrr jag. Andra som recenserst den har annan uppfattning. Boken är, tänket jag, stundom pinsamt light, om man nu inte är intresserad av författarens liv och leverne. Vilket jag inte är. Visst känns det lite patetiskt sorgligt att följa hur han köps och misslyckas i att anpassa sig till de krav som ställs i skuggan av Kreml, men det räcker inte.

Att den ryska regimen - jag vet att en del inte gillar att man skriver regim om sådant ledarskap som man starkt ogillar, men inte om andra - styr och ställer och beter sig kriminellt är vardagsmat för oss som läser svenska medier. Propaganda och showbusiness blandas hej vilt i rysk teve. Tja, vi som håller koll på Russia Today som motvikt mot det vi kan se i Fox vet ju hur det är.

"Den unika blandningen av kitsch och hotfullhet som bara finns i Moskva", skriver Pomerantsev när han skall beskriva arkitekturen. Uppriktigt sagt är det den bästa formuleringen i boken. Den är på pricken.

Tja, vad finns mer att säga? Svar: ingenting. Läs hellre Svetlana Aleksijevitj.


söndag 12 mars 2017

Bokrecension: Den oväntade vändningen utanför en port på Sveavägen

"Se upp för det helt otroliga och håll dig till sådant som besparar dig att idiotförklaras". Detta skrev Göran Lambertz till författaren av En oväntad vändning. Och Lambertz, om någon, bör ju veta vad det innebär att bli idiotförklarad.

Författaren är Claes Hedberg, med benägen hjälp av Bo Hall. Boken är en i raden av böcker om mordet på Olof Palme.

En del menar att Elvis inte dog utan bara drog sig undan världen eftersom han inte orkade mer. Här handlar det om samma tema med Olof Palme i huvudrollen. Olof Palme mördades aldrig, det var en flykt undan världen eftersom han inte orkade mer. På grund av sjukdom, en sådan som på den tiden inte bara ansågs vara skrämmande, utan också skamlig.

Seriöst? Omslaget till boken ger intryck av att det handlar om något djupt oseriöst och nästan pubertalt. Teckningar i boken förstärker intrycket. När jag läste boken funderade jag på om dessa naiva ingredienser skulle tolkas som en blinkning med betydelsen "ta det för vad det är värt, ganska underhållande, eller hur"

På baksidan kan läsa att det är en "storartad sammanställning!" och att det "i kapitel efter kapitel avslöjas det hittills dolda". Tja, det är väl att ta i. Men visst innehåller boken en sammanställning av det som privatspanare, med olika teorier, har påstått och förvisso också påvisat under decenniernas gång.

Att alla dessa böcker, och alla dessa så kallade privatspanare, existerar beror på att så mycket är så oklart om mordet på Sveriges statsminister. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att de formella utredningar som gjorts gett svar på de frågor som ställts. Eller ens försökt ge svar.

Periodvis, under mina år som politiker, ägnade jag tid åt att ta del av den formella dokumentationen. Den ingav inte så stor respekt precis. Utredningar, kommissioner och konstigheter väver en väv som gjord för inte bara ställa kritiska frågor utan också för den konspiratoriskt lagde att söka mönster som bekräftar konspirationen. Författaren till En oväntad vändning tillhör de sistnämnda.

Den som skriver en bok i ämnet bör nog lyda Lambertz råd. Det gör inte författaren. 

Här radas upp mer eller mindre välkända personer, med mer eller mindre anknytning till Olof Palme, som dött konstiga dödar när de inte utsatts för justitiemord eller gått in i dimman. Och mordet var inget mord utan ett skådespel, i akt och mening att skydda socialdemokratin och Sverige från pinsamheter. Och förstås: en hel drös personer - allt från Ingvar Carlsson och Lisbeth Palme till skumma poliser och mediehus - är involverade i den stora mörkläggning

Om alla dessa införstådda får leva tills de av ålder börjar prata bredvid mun - istället för att tas av daga - kommet den svenska vårdapparaten få höra mycket märkliga ting... 

En av alla dem som tidigare skrivit om mordet på Olof Palme är Lena Andersson.Hon hävdar i sin bok Förnuft och högmod att Lisbeth Palme är "den som har störst orsak att dölja vad som egentligen händer" på mordplatsen. Hon menar att dogmen "Lisbeth Palme talar sanning" präglat hela utredningen. 

Lena Andersson menar att människor döljer saker. Och varför gick paret Palme helt ologiskt över Sveavägen den där kalla vinternatten istället för att ta raka vägen hem? För att titta i skyltfönstret till en klädaffär? Teorin som framförs i En oväntad vändning är att paret smet in i en port för att tas ut bakvägen medan skådespelet på Sveavägen sköttes av andra...  

Hur detta skall trappas upp till kommande böcker vet jag inte. Kanske att Olof Palme hämtats av ett ufo?

Under mina år i riksdagen ägnade jag faktiskt några dagar åt att gräva lite i vad som hände den där natten och blev bara mer och mer förundrad. Det ledda fram till att jag med dåvarande justitieminister Laila Freivalds tog upp frågan om att låta någon utländsk utredare, ”fullständigt befriad från kopplingar till Sverige, svenska politiker, svensk polis och svenska etablissemanget över huvud taget”, få i uppdrag att gå igenom hela materialet kring mordet på Olof Palme. 

Svaret från Freivalds blev att "en grundlig genomgång av i stort sett samtliga tips och spår av betydelse" redan hade gjorts. Än idag finns skäl att kommentera detta med ett enda ord: Jaså... Vilket bland annat togs upp i SVT:s granskande program Striptease 1999.

Jag krävde också att man skulle offentliggöra de strukna delarna av obduktionsprotokollet, men fick nej också på den frågan.I En oväntad vändning byggs en del upp kring att protokollet inte är offentligt. Men om det skulle bli offentligt, och skulle visa sig inte peka på några konspirationer, så skulle det också beskrivas som en del av själva konspirationen.

Förresten avslutade jag frågan till Freivalds med följande mening: "Som i dag aktiv politiker vill jag inte tillhöra de som ställs till svars om 10-20 eller 30 år om varför man ingenting sade trots att så mycket i fallet verkat märkligt."

Om lösningen ramlar ut en vacker dag så beror det inte på regeringar eller formella utredningar och kommissioner. Vilket man faktiskt i all ödmjukhet bör ta sig en funderare över. Detta föranleder förstås privatspanare att hålla igång. Så länge de lever. De flesta börjar bli till åren. 

Själv har jag under årens lopp följt den gamle DN-murvelns Sven Anérs rotande, grävande och, som det tyckts, aldrig sinande engagerade ilska över sakernas tillstånd. I sin memoarbok Så fick det bli skrev han bland annat: "Jag är lärd, från den DN som fanns på 40-talet, att en journalist inte får väja eller stoppa helt, när han märker att det blåser. Metoden, som livsstil, är inte helt lättsam, det kan jag inte påstå, och Vargen väcker mig 03.45 och undrar vad i helvete jag håller på med."

Jag förstår både Sven och vargen.


Tillbaka till En oväntad vändning. Texten hade vunnit på att bli ytterligare redigerad, för en som inte levt i "mordet-på-Olof-Palme-bubblan" känns den ganska rörig trots de intentioner författaren säkert haft. Och ibland känns det som om författaren blivit sågad av sådana som G W Persson - denne får sig några, som jag tolkar det, hämndmotiverade kängor. 

Författaren skriver att han blivit illa, för att inte säga hotfullt, behandlad under tiden då han arbetat med boken.

Några recensioner i någon av de större tidningarna har det inte blivit. Den enda recension jag tills dags dato lyckats hitta är skriven av den som korrekturläst boken: Pia Hellertz, som ofta skriver om sådant hon anser vara konspirationer - jodå, på det temat har hon också skrivit om klimatfrågan. Och chemtrails. Och frimurare. Hela kittet så att säga.

Hur som helst: det finns mycket att önska av de formella utredningar som gjorts kring mordet på Olof Palme. Att så många agerat så klumpigt under så många år kan dock bero på annat än en gigantisk iscensatt konspiration... Även om den tanken förstås är lockande. 

För övrigt tror jag att Elvis är död. Och att Olof Palme inte, efter det formella mordet, levde på något slott i Frankrike. Inte ens, som var populärt för några år sedan i mer konspiratoriskt lagda kretsar, i Sovjetunionen.

För några år sedan vädjade jag tillsammans med bland annat Inga-Britt Ahlenius, Wilhelm Agrell, PC Jersild och pensionerade chefsåklagaren KG Svensson om att förutsättningar skulle ges för att Palmeutredningen verkligen skulle kunna slutföra ärendet efter alla år av misstag, diffusa påståenden och trådar som inte utretts. Jo, det vore bra. Hemlighetsmakeri kring obduktionsprotokoll etc må ge bränsle till böcker, men knappast skapa tilltro till rättsapparaten.

lördag 11 mars 2017

För trettio år sedan varnades för kaos i...

Det sägs att det skall bli en solig lördag. Våren är på väg. Det var den för trettio år sedan också. Opinionssiffrorna pekade på att Miljöpartiet skulle kunna bli det första nya parti på sjuttio år att ta sig in i riksdagen. Och då skulle det bli kaos, enligt griniga socialdemokrater som ansåg sig kränkta över att medborgarna inte nöjde sig med de partier som redan fanns.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6432737
Klicka på bilden.

Trettio år har gått... Sant var det som sades från talarstolen, och en del av det som reportern berättade, men en del av det han sa var aningen hårdvinklat...

torsdag 9 mars 2017

"Var aldrig nöjd din jävel..."

Medborgarutredningen. Här om maktutövning och om Gunde Svan. Och om vikten av att aldrig vara nöjd.

https://www.youtube.com/watch?v=q3UOyM3kyi4&feature=youtu.be&t=24m16s

Och här finns flera inspelningar och rapporter från den viktiga Medborgarutredningen.

onsdag 8 mars 2017

Elin Wägner - tack!

Kvinnodagen. Igen. Och var är mer naturligt än att skriva om Elin Wägner. Som fick mitt liv att ta en helt annan väg än det annars gjort. 

När jag i slutet av 70-talet ramlade över en bok som heter Väckarklocka, skriven av Elin Wägner nästan fyrtio år tidigare, förändrades nämligen min världsbild helt. Bokens formuleringar knackade, nej bultade, på både hjärna och hjärta för att komma in. 

De släpptes inte in frivilligt. Inte alls. De bröt sig in! I själva verket var det upptäckten av Elin Wägners bok som var startpunkten på det som skulle leda mig fram till elva år som språkrör för Miljöpartiet. 

Bättre än så förresten, det räckte faktiskt med sista kapitlet - Molnfödelse. Jag började med att läsa det. På en tågresa. Och allt jag lärt, planerat och förväntades göra vändes upp och ner.

Få, om ens någon, har utmanat sin samtid så modigt och välformulerat. Få, om ens någon, har vävt samman ekologi, pacifism och feminism i det som idag kan beskrivas som djupgröna värderingar. Men hon var också en stor författare...

När Elin Wägner invaldes till stol nr 15 i Svenska Akademien så var hon drygt 60 år. Det var en senkommen bekräftelse på närmare 40 års engagerat skrivande. Året var 1944. Hon hade engagerat sig i krigets vanvett och redan 1938 tagit starkt avstånd både från nazism och från kommunism. November 1938 skrev hon:

”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran, de förstår inte att det mänskliga väsendet protesterar mot att slitas från sambandet med naturen, liksom grödan och boskapen protesterar mot att industrialiseras för produktion och profit.”

Bättre kan det inte sägas. Och det sades för nästan 80 år sedan. Men det var naturligtvis inte Elin Wägners heta engagemang för kvinnors rättigheter, hennes starka plädering mot militarismen eller hennes starka övertygelse om att människan inte har rätt att våldföra sig på naturen om öppnade dörren till Svenska Akademin.

Nej, allt detta var nog snarare något som tvärtom besvärade en och annan i Akademien… Dessutom var hon ju kvinna, vilket i sig var en provokation. Att hon kunde skriva var höjt över allt tvivel, hon hade redan gett ut närmare 30 romaner, varit en utmanade skribent i tidningar som Idun och Dagens Nyheter. Hon behärskade allt från fjäderlätt ironi, humoristiska vändningar och brinnande pamfletter till sofistikerad, intellektuellt disciplinerad, analys. Det som emellertid var det avgörande för Akademien var att hon skrivit en biografi över Selma Lagerlöf. Lagerlöf var ju den första kvinnan i Akademien - att skriva en biografi över denna kvinna var att betrakta som en bekräftelse på att ledamöterna, i all sin manliga vishet, gjort rätt som släppt in Lagerlöf i den illustra församlingen.

Som akademieledamot var Elin delaktig i jakten på värdiga Nobelpristagare inom litteratur. Men självfallet tog hon också del av resonemang kring andra pristagare. Jag kan tänka mig att hon rös i samband med utdelningen av Nobelpriset i medicin 1948… Nobelpriset hade just delats ut och den traditionella Nobelmiddagen pågår. Plötsligt tystnar de välklädda männen och de elegant klädda damerna. Akademieledamot Gustav Hellström får ordet och påbörjar sitt hyllningstal till pristagaren Paul Müller: ”Doktor Müller! För en lekman framstår ni som en mänsklighetens välgörare av sådan dignitet att ni behöver ett helgons ödmjukhet för att undvika att drabbas av den värsta av alla andliga sjukdomar – övermod!”.

Dr Paul Müller hade just tagit emot priset för upptäckten av diklordifenyltrikloretan – eller DDT. Vid den högtidliga prisutdelningen hade DDT beskrivits som ”ett undermedel, en välgörare, en räddare i nöden… Och praktiskt taget ofarligt för människan…”. Detta välsignade undermedel hade under några år redan spridits inom jordbruket. Kemikalierna hade kommit, det onda skulle utrotas och överflödets lycka skulle sprida sig med kemikalieduscharna.

Elin Wägner hade, bland annat i Väckarklocka, formulerat en världsbild som var en helt annan:

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva. Det finns inga skadedjur.Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.”

Det var ord och inga visor! Elin Wägners världsbild präglades av att allt hänger ihop, att själva livet är Gud. Människan är en art bland andra arter, vi tillhör alla den stora familjen. Allt hänger ihop och hon uppmanade kvinnor och män att värna miljö och förutsättningar för liv. Hennes oro för vad man gjorde med Jorden kom ur ett djupt engagemang som har likheter med många ursprungsbefolkningars syn på livets väv. Hon skrev:

"Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren äro jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att motarbeta den. (-) Människan har tillerkänt sig själva oinskränkt äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever, växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och sönderslits under deras strider om dem. (-) Vi här i Sverige äro icke helt okunniga om vilka svårigheter andra länder ha att dras med på grund av jordens revolt, men vi har ytterst svårt att känna igen symtomen på samma revolt när de uppträder hos oss själva."

Denna ”civilisationskritik” formuleras när andra världskriget avslutats och drömmarna om evig ekonomisk och materiell tillväxt präglar efterkrigstiden på ett naivt sätt. Tron var stark på att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla och förnya jordbruket, industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen, transporterna skulle öka vår frihet med hjälp av exploatering av naturresurser, några ekologiska hinder existerade inte och människans mål var entydigt: lägga jorden under sig. Mitt i detta rus av naivitet varnar Elin Wägner för människans kortsiktiga perspektiv och begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”.

Det är spännande att jämföra Elin Wägners värderingsgrund med t ex Raquel Carsons, vars bok Tyst Vår kom ut närmare 40 år efter Väckarklocka. Elin Wägners värderingsgrund är den ekosofiska, hon beskriver världen och sambanden i livets väv på ett nästan andligt sätt. Carson har ett mer ytligt perspektiv. Hon beskriver effekterna av DDT och hävdar att ämnet vandrar i näringskedjorna, hur skogen tystnar när så småningom fåglarna dör.

Carsons bok möttes med ilska från forskarsamhället. Hon hånades, inte minst i medierna, för att hon var biolog och kvinna – inte kemist och man. Hennes "hysteriska kärringprat" hotade utvecklingen.

Wägners kritik hade snarare mötts med tystnad. Om de ändå valde att kommentera förstod de inte vad hon ville ha sagt– eller ville inte förstå eftersom frestelsen att söka lättköpt lycka och tillfredsställelse alltid är motor i det som alltför ofta leder till dess motsats. Det var inte politiskt korrekt att hävda att jakten på ”ekonomisk utveckling” skulle driva fram ett samhälle där miljö, djur och människor skulle fara illa. Det var inte politiskt korrekt när Elin Wägner hävdade det. Det är inte politiskt korrekt idag. Hon varnade för den eviga tillväxten och pläderade som en del miljöpartister skulle kunna göra: "Inte ens om vi idag skulle simma i bruksartiklar, som tillverkats vid löpande band, skulle vår längtan efter ett rikare liv bli tillfredsställt.”

Elin Wägner var en grön ideolog, långt före det att begreppet ”grön” fått sin innebörd. Det är märkligt att denna fantastiska kvinna under åren inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Kanske är skälet att hon inte lät sig inlemmas i vare sig arbetarrörelsen eller den liberala rörelsen…

I sista kapitlet i Väckarklocka berättade hon om vad som var viktigt, det var inte alls vad jag lärt mig. Inte alls vad politiker, präster eller patriarker sagt.


Del 2:

Elin Wägner och kampen för kvinnors frihet.

När min son gick i nian så berättade han för sin svensklärare att han ville göra ett specialarbete om Elin Wägner. Läraren tittade undrande på honom och frågade: Vem är det?

Lärarens brist på kunskap om en av Sveriges främsta författare och kulturpersonligheter är inte unik. Elin Wägner hamnade under många år i skuggan av såväl den finkulturellt accepterade, och jämförelsevis oförargliga, Selma Lagerlöf. Trots att hon var pionjär på många sätt. Inte minst då det gäller den s.k. Kvinnosaken.

Elin Wägners radikalitet var både bredare och djupare än de traditionella arbetarförfattarnas eftersom hon vävde samman kampen för kvinnors rätt till frihet och jämställdhet med såväl fredsarbete som ekologisk grundsyn. När hon dog 1949, sextiosju år gammal, hade hon skrivit mer än 30 romaner, en mängd noveller, artiklar och manus till både radio och film. Alltid radikalt och engagerat, ofta mästerligt, och humoristiskt, formulerat. Med sinne för både det fjäderlätta och tungt analyserande.

Elin Wägner var en av kvinnorna i Fogelstadsgruppen som bland annat drev Medborgarskolan på Fogelstad i Julita socken utanför Katrineholm I denna folkhögskola gavs kvinnor ur olika samhällsklasser möjlighet att studera hur samhälle och politik fungerar – teoretiskt och genom praktiska övningar. En pedagogik utformades, som än idag känns modern. Förutom Elin Wägner bestod gruppens kärna av Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Ingen av kvinnorna tillhörde arbetarrörelsen. Det tycks vara skäl nog för den socialdemokratiskt dominerade kommunen att än idag negligera en av nittonhundratalets mest spännande centra…

Det lilla museum som nu finns på platsen drivs ideellt, styvmoderligt behandlat av kommunens makthavare. Vilket är märkligt eftersom gruppen var motor i en idédebatt som satte djupa spår. De stod för idéer och värderingar som på många sätt ligger i framkant av den politiska debatten än idag. Ideologen i gruppen var Elin Wägner. Hon formulerade en ideologisk bas som till stor del sammansmälter med dagens gröna ideologi.

Det som fick min då sextonåriga son att intressera sig för Elin Wägner var främst hennes arbete med feministiska frågor. I sina romaner, artiklar och pamfletter går hon med ömsom ironisk motorsåg, ömsom intellektuellt knivskarp skalpell, till anfall mot manssamhällets avarter utan att för den skull hamna i bitterhetsfällan.

Frågan om kvinnlig rösträtt var central för Elin Wägner. Sverige låg efter de övriga nordiska länderna. I den ryska lydstaten Finland hade kvinnor fått rösträtt redan 1906… I Sveriges riksdag hade visserligen liberalen Fredrik Borg 1884 motionerat om kvinnlig rösträtt på lika villkor som männen, men utan framgång. Greve Sparre kritiserade förslaget med motivet att det skulle bli för trångt i riksdagshuset eftersom kvinnorna hade så vida kjolar…

Det dröjde ända till 1921 innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Ytterligare sex år dröjde innan flickor fick tillträde till läroverk på samma villkor som pojkar. Och fram till 1939 hade arbetsgivare rätt att avskeda kvinnor på grund av förlovning, äktenskap, graviditet eller förlossning. I kampen för kvinnlig rösträtt och kvinnlig frigörelse var Elin Wägners böcker murbräckor som ihärdigt och skoningslöst under decennier hamrade på patriarkatets murar.

I Pennskaftet (1910) beskriver hon humoristiskt och ömsint hur idealism och lust driver liberala kvinnor att, i nästan religiös anda, arbeta för kvinnlig rösträtt. Men också hur motståndet gjorde sig hört från såväl överklassens som medelklassens och arbetarklassens kvinnor. Vad skulle hända med familjerna om kvinnan fick rösträtt? Hade man en bra man som förmyndare var det väl inga problem? Var det verkligen kvinnligt att behöva bekymra sig om politik? Och vad begrep arbetarrörelsens fattiga kvinnor?

Pennskaftet uppfattades som en av det årets främsta böcker. Genom rappt språk och humoristisk dialog lyckas Elin Wägner på ett lysande sätt beskriva den tidens många samhällsproblem. Men Elin Wägner vågade också beskriva rösträttsrörelsens inre liv, intriger, kompromisser och tvekanden. Hon faller aldrig för förenklingarnas frestelse när hon utmålar de män som dyker upp i handlingen, tvärtom, här finns ingen kollektiv skuldbeläggning utan varje man, liksom varje kvinna, beskrivs som individer.

Elin Wägner ogillade ”maninnor”, kvinnor som efterapade män i val av kläder och livsstil. Hon ville ge kvinnor frihet att vara de individer de är, inte kopior av de roller som män intagit.

Hon såg ingen konflikt i att värna moderskapet och att samtidigt plädera för kvinnans frigörelse. Hon menade att kvinnan hade lika stor rätt till arbete som till familj och barn eller vilka relationer hon så önskade. Valde hon att föda barn utanför äktenskapet så var det hennes sak och för detta skulle hon inte straffas. Och fick hon möjlighet att förälska sig i medelåldern – ”råka ut för en vårflod i augusti” – så hade hon sin fulla rätt utan att bli klandrad och fördömd. Provocerande? Javisst!

Om en kvinna lever som en man så blir hon omyndigförklarad – det är temat i Natten till söndag (1926) som kom ut 6 år efter den allmänna rösträttens införande… Även då riskerade kvinnor att bli omyndigförklarad om de använde sina pengar på ett sätt som män ansåg ”oförnuftigt” – än värre om de också valde att leva utanför äktenskapet. ”Jag levde inne i en för mig osynlig byggnad, konstrikt sammanfogad av lagar och förordningar, som männen plitat hop under århundraden, och där de bodde med oss.” Så beskriver hon träffsäkert samhället i romanen.

Elin Wägners syn på jämställdhet brukar jämföras med den syn Ellen Key hade. Key menade att mannen stod för hjärnan och kvinnan för hjärtat i det system som upprätthåller samhället. Skillnaden mellan man och kvinna var strikt biologiskt betingad. Samhället skulle, enligt Ellen Key, bli bättre den dag kvinnan fick möjlighet att föra ut sina moderegenskaper i det offentliga livet.

Ellen Keys uppfattning var att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor bar med sig intellektuella, emotionella och psykologiska olikheter som på ett ödesbestämt sätt gett dem olika samhällsuppgifter. Elin Wägner, som förde brevväxling med Ellen Key och på många sätt beundrade henne, delade inte denna syn på feminism, på kvinnligt och manligt. Elin Wägner menade tvärtom att begreppet kvinna inte alls bara var biologiskt bestämt utan även kulturellt konstruerat och direkt beroende av samhällets maktrelationer.

Elin Wägner var inspirerad av den sydafrikanska författaren Olive Schreiner som gett ut boken Kvinnan och arbetet 1911. Schreiner menade bland annat att kvinnor ”känner människobarnets historia” till skillnad från mannen. Kvinnor vet vad det kostar att bära på ett barn, att föda ett barn, att mätta ett barn – och därmed kommer kvinnan att, så fort hon får rösträtt, avskaffa krig och våld som metod att lösa konflikter.

Just detta – att kvinnor som vet vad det kostar att föra fram liv – var något som också fick Elin Wägner att fast och fullt tro på att kvinnors rösträtt verkligen skulle leda till nedrustning och pacifism. Efter det att åren gick blev hon djupt besviken på att kvinnor inte använde sin rösträtt för att driva fram en annan ordning, en fredens och nedrustningens ordning.

Elin Wägner var djupt kritisk till uppdelning av män och kvinnor. I samband med att Socialdemokraterna och Högern (som då hette Allmänna valmansförbundet) bildat kvinnoförbund, där kvinnor skulle få leka för sig själva medan männen tog besluten, skrev hon en essä i Tidevarv (1923) där hon motsatte sig ”ghettoiseringen”. Hon kritiserade att kvinnor hänvisades till att skriva tidningsartiklar som riktade sig till kvinnor, att böcker skrivna av kvinnor riktades till kvinnor… Liksom hon kritiserade att ”svarta magistrar” i USA blev hänvisade till att läsa med svarta barn, att svarta tandläkare i Frankrike blev hänvisade till att laga svartas tänder.

"Kön och ras kan inte vara skäl för gränsdragning", skrev hon. Detta är bara en form av maktutövning som ”den vite mannen, härskaren som lagt jorden under sig” använder för att bibehålla förtryck, makt och egen vinning. Hon skrev: ”Det var en tid, då det blåstes i horn för den första kvinnliga läkaren, juristen och journalisten. Trumpeten skulle kanske ha blivit mindre livligt begagnad, om man då kunnat förutse, att deras efterföljare skulle hänvisas att öva sin verksamhet blott och bart i sin egen avskilda värld.”

Även i denna fråga var Elin Wägner föregångare till det som skulle bli grön ideologi - sålunda har miljöpartiet avvisat tanken på ett kvinnoförbund med liknande argument.



Del 3.

”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka…"


När Svenska Rädda Barnen bildas 1919 är Elin Wägner en av stiftarna. Några år tidigare hade hon varit en av dem som bildat Frisinnade kvinnor och femton år senare var hon med och bildar Woman´s Organisation for World Order, en organisation som samlade en intellektuell kvinnlig elit för att diskutera kvinnors villkor, nedrustning och miljö.

Elin Wägner förskansade sig inte i författarens roll utan deltog aktivt i den offentliga debatten såväl genom artiklar som genom offentliga framträdande. Hon var en analytiker med stort intresse för allt från historia och politik till naturvetenskap och praktisk ekologisk odling.

Med skärpa genomskådade hon diktaturer, oavsett om de var röda eller bruna, och hon skapade sig en bild av den orättfärdiga världsordningen genom resor och studier. Hon beskrev hur det ekonomiska systemets drivkrafter driver fram också det sämsta hos företag och människor, hur de stora bolagen byggde in tekniska lösningar så att livslängden för t.ex. glödlampor blev kortare än nödvändigt, hur detta skapade vinster och jobb – men var förödande för vår gemensamma jord och utgjorde ett avskyvärt slöseri med jordens naturresurser. Hon varnade tidigt för frestelsen av att ständigt jaga mer energi istället för att använda den effektivare.

Elin Wägner såg in i framtiden och var långt före sin tid. Hon vävde samman sina kunskaper och sina visioner till en värderingsgrund som på nästan alla områden var föregångare till den gröna ideologi som växte fram 50 år senare.

I tidigare avsnitt har jag försökt redovisa Elin Wägners engagemang och värderingar när det gällt miljö och feminism. Hon var, vad vi idag skulle kalla, ekofeminism. Under hennes livstid drabbades världen av två världskrig, kolonialmakters förtryck och ”den vite mannens härskarmentalitet”.

Det var också rustningsvansinnet som alltmer kom att elda under hennes vrede och engagemang.

Redan 1923 hade hon studerat Mahatma Gandhi och tog som sin uppgift att i både artiklar och föredrag upplysa om hans syn på icke-våld och en fredlig revolution i Indien. Hon såg med avsky på det militära vanvettet och de våldsstrukturer som vita män byggt upp. Hon tog kamp mot utbyggnad av ett svenskt flygvapen och eldade under sin antimilitära argumentation med att också kvinnor skulle vägra delta i normaliseringen av krig och nya försvarsmiljoner. Detta skulle ske genom att man helt enkelt vägrade använda gasmasker, vägra krypa ner i källare och på andra sätt reducera tillvaron till ett icke-liv. Hon skrev 1934 i tidskriften Tidevarv, som hon under många år var redaktör för:

”Vi samlar gärna ihop gasmasker åt överståthållare och landshövdingar, försvarsministern, försvarskommissionen och så vidare. Vi är ganska många redan som tackar nej för egen del. Livet är icke något gott och nödvändigt under alla förhållanden. Ska vi gå vidare på den här vägen, så må den vita världen och dess civilisation, eller rättare sagt den karikatyr som återstår därav, gå under och lämna rum för något nytt. Inga andra raser, ingen hämnande änglaskara ur skyn, bereder dess undergång, endast den själv.”

Kvinnorna uppmanas således att göra ett vapenlöst uppror. Hennes provocerande retorik nådde fram och fler än 20.000 kvinnor skrev under ett uppropet för Kvinnors Vapenlösa Uppror!

Elin Wägner var konsekvent. Hon menade att några måste gå före, utgöra goda exempel på en hållbar utveckling så väl när det gäller varsamhet mot naturen som militär avrustning.

När enskilda människor vägrar bära vapen så kan det vara en riskabel handling för just dem, men ändå måste man bejaka denna vägran eftersom den smittar, pläderar hon. ”På samma sätt kan turen komma till ett folk”, skriver hon 1929 i antologin Krig eller kultur, ”att gå före andra folk, trots att det är riskabelt och med risk att det inte medför någon omedelbar verkan”. När ett land kommer dithän att det går före och nedrustar ”skall denna handling ha samma stärkande och befruktande kraft som en hjältehandling har på individen.”

Det finns vrede i Elin Wägners fredsengagemang och hon hymlar inte om sin syn på militärer och försvarspolitiker: ”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka… Det är lättare att vara mycket tapper och spänna sina krafter till det yttersta under en kort tid än att vara vaksam, behärskad, tålig. Det är lättare att vara hjälte på gammalt vis, som besegrar sin fiende, än att vara en modern hjälte, som inte ger sig förr än han funnit vägen till samförstånd med honom.”

I Väckarklocka (1941) samlade Elin Wägner sina tankar och beskrev sina erfarenheter och kunskaper. Hon formulerade det som idag skulle kunna kallas pacifistisk ekofeminism. När boken kom ut blev reaktionerna svala. Få förstod, och de som förstod förstod att Väckarklocka innehöll en civilisationskritik som man för sin egen karriärs skull borde tiga med…

Djupt besviken drog Elin Wägner sig tillbaka. Hon ville ju verkligen väcka människor till insikt, till förståelse, till helhetssyn.

I Väckarklocka finner man, bland visioner och glödande engagemang, bittra stråk. Besvikelsen gällde inte minst hur kvinnor underlåtit att använda sin rösträtt för att skapa en annan ordning än upprustningens. Hon formulerar, med en tung suck, en liknelse som ändå visar att hon förstod svårigheterna att bryta sig ur det invanda:

”En fågel värjer sin egen bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns möjligheter att klara sig utanför buren vet den ingenting.”

Elin Wägner var inte imponerad av effekterna av fredsarbetet. ”Den som under tjugofem års fredsarbete varit med om återtåg, fördröjt av små segrar som man gärna övervärderat, har intensivt upplevt sin generations vanmäktiga försök att undvika det öde som nu är över den. Planer avsedda att göra kriget omöjligt har blivit omintetgjorda, innan de ens kommit till utförande, ja medan de ännu blott var tankar…”.

Känns då detta igen i dagens Sverige? Javisst! Framgångar med neddragningar av regementen har ersatts med aktivt deltagande i uppbyggandet av EU:s militära styrkor, deltagande i kriget i Afghanistan och beslut om ny krigsflygplan – allt under beteckningen nedrustning. Men den svenska kultureliten är tyst, få vågar utmana det normaliserade tillstånd som politiker av alla de färger enats om i en anda av samförstånd.

Elin Wägner varnar redan för ett halvt sekel för storskalighetens och centralismens faror, inte minst då det gäller kontrollen över militären. Hon skriver att system inte får byggas som om det goda alltid kommer att råda, systemen kan komma att användas också av de som vill annat än gott, annat än demokrati, annat än mänsklig värdighet.

Hon känner varmt för Peter Kropotkin – en av den fredliga anarkismens fäder - och suckar djupt över att ”människorna blir så vana att lyda och så förfärade inför utsikten att komma utanför det allomfattande organisationsnätet…”.

Väckarklocka bemöttes med en blandning av tystnad och oförstående av samtiden. Hon blev djupt besviken över detta och steg tillbaka från den offentliga debatten. Men arbetet stannade inte upp. Hon fördjupade sig i kunskaper om ekologiskt jordbruk och arbetade intensivt, om än tillbakadraget, med den biografi över Selma Lagerlöf som skulle föra henne in i Svenska Akademien 1944.

När hon tre år senare skrivit färdig sin sista roman Vinden vände bladen hade cancern drabbat henne. Hon opererades i november och avled tretton månader senare, den 7 januari 1949. Men innan dess hade hon under sina sista dagar fått uppleva hur hon med sin sista roman återerövrat en stor läsekrets – boken såldes mycket snabbt i närmare 20 000 exemplar och fick lysande omdömen. Och det med rätta!

Vinden vände bladen är en storartad roman, en dikt till livets mångfald, som någon uttryckt det. Kanske kan man bäst beskriva boken som en idéroman, ett spel mellan färgstarka människor där historia, samhällsanalys och ideologiska konflikter bär fram den både spännande och intrikata berättelsen.

Jag hävdar bestämt att det är en av de absolut bästa romaner som skrivits, överlägsen det mesta som skrivits av Strindberg och Lagerlöf och i klass med de stora ryska författarna – men ack så bortglömd av en samhälls- och kulturelit som varit ointresserad av utmanande kvinnliga författare som inte kunnat placeras i vare sig arbetarrörelsens eller den mer oförargliga liberalismens fållor.

I avslutningen av boken känns det som om också Elin tar farväl, djupt övertygad om att livets väv kommer att spinnas vidare och att döden är en förutsättning för liv: Vinden vänder verkligen bladen… Elins bön är ömsint och uppfordrande: Fred med Jorden!

Hennes hem sedan 1918 finns kvar, det heter Lilla Björka och ligger i Bergs socken i Småland. När jag övernattat i hennes hus har jag känt en tacksamhet som gränsar till kärlek.

Elin ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund och är, om man får tro hennes prognoser, fullkomligt lycklig.

Birger Schlaug

Mer om Elin Wägner, hennes böcker, idéer och livshistoria skriver jag här.