lördag 21 januari 2017

Fusk

Gör det enkelt för mig idag, så jag repriserar gårdagens FB-inlägg, efter att bara citera den ansvariga för Trumps installationsceremoni: "Det kommer att bli mjukt och sensuellt, precis som Donald Trump".  

fredag 20 januari 2017

Nu Trump - och sen följer Marine Le Pen?

Frankrike. Ett av EU:s kärnländer. Ett land som inte direkt drabbats illa av euron, ett land som tillåts bryta EU:s regelverk på ett sätt som mindre länder inte skulle få göra. Ändå är EU-kritik ett vinnande koncept för Nationella Fronten och dess presidentkandidat Marine Le Pen.

Framgången grundas på frågor som den sortens partier lever på: Vilka är vi? Varför skulle vi vara något annat?

Frågorna kan tyckas larviga, vi förändras ju allteftersom tidevarven avlöser varandra. Men de EU-entusiaster som inte förstått att dessa frågor skulle kunna dyka upp - och därmed föda partier vars värderingar grundas på sådant som florerar i de bruna träskmarkerna - har varit så oändligt naiva.

Många av oss  som var EU-kritiker, eller EU-motståndare, inför folkomröstningen försökte förklara a) att det inte finns något europeisk identitet och b) att samarbetet måste få växa fram underifrån och inte pressas fram ovanifrån. Genom att ha bråttom, inte minst med euron, har eliter skapat en modell som i stora delar av EU göder sådant som Nationella Fronten och Marine Le Pen.

Förmodligen ligger EU:s största problem i att man låtit frihet för kapital väga tyngre än social anständighet.

Idén om frihet för arbetskraft innebär att människor reduceras till kuggar som skall flytta runt i ett Europa för att kunna tillgodose "näringslivets behov". Därmed krossas trygghet, splittras familjer och skapas en union som kommer att gå under om inte stora förändringar sker.

Det som skulle kunna bli något bra, om det fått ta sin tid - och om människor uppfattats som viktigare än kapital - har slarvats bort som del av den tankefigur vars kärna vi hittar i nyliberalismen.

PS!
Jag fick en del kritik av mina Europa/EU-kapitel i boken Svarta oliver och gröna drömmar. Kritiken handlade inte minst om inledningen där jag skrev att jag inte känner mig som europé, att jag aldrig känt mig som europé. I det lilla har jag känt någon sorts identitet som skandinav,  i det stora som världsmedborgare. Men aldrig som europé - trots att jag på många sätt gillar så mycket i Europa.

Överhuvudtaget känner jag mer gemensamt med åsiktsfränder än med geografisk tillhörighet eller nationell stämpel i pannan - tanken att bosätta mig i en svensk koloni i Spanien känns till exempel totalt absurd.


torsdag 19 januari 2017

Trump vill skapa mer jobb än Harry S Truman gjorde

Trump har meddelat världen att han är den "störste jobbskaparen som Gud någonsin skapat". Hittills är det nog Harry S. Truman som innehaft förstaplatsen. Beslutet att fälla två atombomber över Japan under andra världskriget skapade mer jobb än något annat beslut någonsin har skapat. Krig är arbetslinjens crescendo.

För övrigt är det dags för Nyhetspanelen, i Gomorron Sverige, imorgon igen. Kl 07.45. Efter sommaren skall programmet göras om, berättas det.


onsdag 18 januari 2017

Grön ideologi



Under helgen var jag inbjuden till en konferens, som arrangerats av miljöpartister som vill skärpa partiets politik och opinionsbildning, för att tala om grön ideologi.

tisdag 17 januari 2017

KK har fyllt 100 år...

Lokaltidningen fyllde hundra år häromveckan och utropade i rubrikform grattis till sig själva. 100 år... Så länge har Katrineholms Kuriren överlevt trots att man inte alltid är speciellt faktaresistenta - på ledarsidan är det riktigt illa på den fronten - och har viss fäbless för debattartiklar av klimatförnekare. Tidvis har man dessutom en språkbehandling som gör att lärare vill hålla tidningen borta från sina elever.

Ändå är det väl bara att gratulera hundraåringen. När jag, som en del av gröna vågen, flyttade från Stockholm till landet i början av 70-talet var förstås Kuriren ett sätt att lära känna Vingåker, som redan då förärades en egen sida i tidningen. Med journalister som Haldo och Lino. Snälla var dom.

När vi tio år senare bildade MP:s lokalavdelning så lärde vi oss snart hur vi skulle nyttja tidningen genom att skriva pressmeddelanden så att de togs in rakt av som nyhetsartiklar på den lokala sidan. Under några år satsade Folket stenhårt på att konkurrera. Då blev Kuriren mer alert.

Numera är tidningen ägd av bolag som äger alla regelrätta papperstidningar i Sörmland - den liberala tidningen är således ett utmärkt exempel på gamle Marx tes om att bolagen strävare efter monopol. Sånt som jag kallade kapitalistisk planekonomi såväl som språkrör som när jag skrev krönikor i tidningen efter det att jag slutat som politiker. Efter några år blev det slut på krönikeskrivandet i just denna tidning  - varför skulle man släppa in en grön krönikör på sina ledarsidor där frihandel, tillväxt, Nato, euro och kärnkraft förespråkas i akt och mening att stötta det parti som tidigare hette Folkpartiet. Ledarskribenter har under åren varit aktiva folkpartistiska kommunpolitiker... Ja, jisses!

Tidningen heter alltså Katrineholms Kuriren och förkortas allmänt KK. Vilket haft sina sidor. Således missade man i nätets barndom att lägga beslag på www.kk.se vilket innebar att den som söker sig dit kommer till en erotiksajt.

KK-elakhet mot partister som ställde upp i kommunvalet...?
Stora nyheter blandas med små nyheter i lokaltidningen, som sig bör. Således kunde vi häromdagen läsa att det skall bli skyddsjakt på talgoxar i trakten.. Ibland tar  man i så det står härliga till - vilket förstasidan här intill antyder, en bild som jag påmints om av en vänligt sinnad själ med en historia på tidningen. Tack, tack! Men, frågan är om inte rubriken kom till för att förringa miljöpartisterna som ställde upp i kommunvalet, jag gjorde inte det den gången eftersom jag var språkrör.

I Sörmland finns sedan några månader tillbaka en fristående nättidning som är baserad i Eskilstuna. Den heter eFolket, till minne av nedlagda Folket, som innan den las ner köptes upp av samma bolag som äger KK. Tja, ni vet hur det fungerar. Efolket skriver förresten här om vilka kommuninnevånare det är som tar ut mest bidrag i form av RUT. Kan ni gissa?

måndag 16 januari 2017

Blått

Blått laserljus förvandlar musen till en rovdjur.  Läser jag i DN.
Blå politik förvandlar kapitalismen till ett rovdjur.
Hur vore det om vi skulle tygla den, på allvar? För demokratins, den sociala anständighetens och planetens skull.

Om regeringar och konsten att rädda planeten genom att använda handduken två dagar...

Skrev helgens ledare i ETC, om konsten att göra stämningen dålig eller nåt sånt, här ett utdrag.

"En del lever gott på andras nöd. Kan vi som lever gott konstatera med en lakonisk suck. Medan vi tuggat i oss de sista skivorna från den Kravmärkta grisen i ljuset från den miljömärkta elen i förvissningen om att vi är goda människor som köpte julklappar av Läkare utan gränser och klimatkompenserat senaste flygresan till hotellet där vi kan rädda miljön genom att använda handdukarna två dygn istället för bara ett.

Förlåt. Det var inte meningen att göra stämningen dålig. Bara att vänligen konstatera att det är marigt att leva hållbart i en tid när många av oss har råd att göra så mycket som inte är hållbart. När vi genom att spara pengar på att sätta upp solceller får råd med den lite längre semesterresan till det lite mer exotiska landet där vi kan studera naturen som är på väg att upphöra...."

HELA LEDAREN FINNS HÄR.

söndag 15 januari 2017

Om att växa ifrån tillväxten

Från tillväxt till utveckling

Här skrev jag en längre essä om ämnet... Apropå att jag under helgen har fått förmånen att tala grön ideologi för miljöpartister som vill mer än vad partiledningen tycks vilja.

Här ett inslag i Lunchekot om möte.

lördag 14 januari 2017

Ska vi applådera system som ger mer makt till den gode?

Elin Wägner - ursäkta att jag återkommer till henne så ofta, men det är inget att göra åt - varnade för systembygge som ger mycket makt åt de som för tillfället har makt. Det kan ju vara bra om makten är trevlig, demokratisk och tycker som vi. Men är systemet konstruerat så kan det också användas av andra som råkar få makt. Det gäller minoritetsregeringar i Sverige såväl som presidenter i USA.

Den rödgröna regeringen har drivit igenom att en moderat minoritetsregering kan bjuda in Nato att montera upp baser för missiler i Sverige. Och president Obama har grävt upp gamla lagutrymmen som gör att presidenten själv kan ta beslut som kan tyckas både bra och dåliga. Om detta handlar för övrigt gårdagens ledare i Syre.

Kan Obama, så kan Trump. Kan den rödgröna regeringen, så kan en regering med Jimmie Åkesson. Bör vi inte låta bli att vara så naiva att vi applåderar envälde och stärkt makt för minoritetsregeringar?

Själv skulle jag förstås gärna vilja att en grön minoritetsregering drev igenom allt möjligt bra, men då måste jag också acceptera att en SD-regeringen i minoritet driver igenom motsatsen. Därför har jag alltid varit kritisk till beslutet att ge minoritetsregeringar makt över riksdagen. Även när det gäller att besluta om budgeten.

Elin Wägner hade nämligen rätt.

fredag 13 januari 2017

Så skrev MP i den finanspolitiska motionen 1994

Det tycks pågå - medvetet eller omedvetet - en historierevision när det gäller Miljöpartiet. Ett syfte kan vara att få medlemmar i partiet att känna olust inför regeringsförhandlingarna om förbud mot vinster i välfärden - man vill skriva om historien för att ge bilden av ett parti som alltid varit för friskolor, omsorg etc med vinstsyfte. Som exempel på motsatsen lägger jag in några delar av Miljöpartiets finanspolitiska motion i riksdagen 1994. Några av punkterna:

  •  Politiken skall inte tillåta ett självgående ekonomistiskt system och den skall inte tillåtas öppna och förstärka ett laglöst anarkistiskt frihetsrum för kapitalet.

  • Den offentliga sektorn är den enda ekonomiska sektor som naturligt, utan vinstsyfte, kan lägga mänskliga aspekter på vård, omsorg och utbildning. Det är också den enda formella sektor där det kan uppfattas som rationellt och effektivt att hålla en gammal människa i handen. Slås denna sektor sönder tar vi steg tillbaka mot ett sämre samhälle.
  •  Den rika delen av världen måste visa vägen; vi måste sluta vara ett föredöme vars metoder och tänkande leder till ekologisk kollaps om de överförs i global skala. Detta ansvar är tungt och medför att löften om fortsatt materiell tillväxt måste bannlysas från den politiska debatten. 
  •  Den ekonomiska politiken får inte bygga på snäva nationella intressen och kortsiktiga materiella fördelar. Detta innebär att den traditionella konkurrensen måste kompletteras med inbördes-hjälp-förhållanden och att internationella handelsavtal måste underställas såväl miljöklausuler och socialklausuler som den fattiga världens behov.

Detta var således utdrag ur fyra avsnitt av MP:s finanspolitiska motion i riksdagen 1994. 

Miljöpartiet hade åkt ur riksdagen efter bara en mandatperiod. Men vi kom tillbaka redan 1994 efter att ha restaurerat partiet. Det var faktiskt i SVT:s ekonomidebatt valrörelsen vände - partiets krav på att "marknaden måste tyglas" (genom bland annat Tobinskatt) och kravet på att "avdramatisera lönearbetet" (genom bland annat sänkt normalarbetstid) - fick bra utrymme de sista veckorna före valet.

En ekonomisk kris dominerade Sverige (bland annat med upp till 500 procents ränta och kapitalets lek med Sverige som betalade statsräntor med över 100 miljarder per år - allt medan statsskulden ökade och ränteutgifterna blev en allt större utgiftspost i statens budget) och i den utmärkte sig MP genom att våga driva grundbultar i grön ideologi.


Så här skrev vi i den finanspolitiska motionen.

De viktigaste målen för den ekonomiska politiken under den närmaste mandatperioden är, enligt Miljöpartiet de Gröna, att aktiva steg tas för
  • långsiktig överlevnad, 
  • global solidaritet,
  • ökad demokrati. 
Detta går alldeles utmärkt att kombinera dessa huvudmål med andra viktiga mål: att uppnå balans i statens budget och att minska arbetslösheten. Det som inte kan accepteras är traditionellt tänkande som medför att såväl arbetslösheten som statens budgetunderskott minskas genom åtgärder som innebär att de tre huvudmålen kränks.

Steg mot långsiktig överlevnad innebär att den ekonomiska politiken måste underställas naturens spelregler. Dessa spelregler är inte förhandlingsbara. 

Spelreglerna innebär bl a att Jorden är ett slutet system, bortsett från solens instrålning och planetens värmeutstrålning, från vilket ingen materia försvinner. Varje atom som plockas upp från jorden (t ex i fossila bränslen) tar vägen någonstans efter det att den använts i samhället; de omvandlas till molekylsopor och deponier som hotar livsmiljön. 

Därmed är ett begrepp som ”produktion” inte självklart något positivt. Därtill kan påpekas att den produktion som de facto äger rum i biosfären sker genom fotosyntesen i den gröna cellen. Det är alltså grundläggande fel att sträva efter ökande produktion i kvantitativa termer. 

Därmed är också BNP-måttet ett fullständigt felaktigt mått på samhällsutveckling. För att klara överlevnad på Jorden krävs istället hållbara kvalitetsprodukter, lägre varugenomströmning i samhället, bättre användning av exergin (arbetsförmågan) i energin och kretsloppsbaserad industri.

Detta innebär i sin tur att varje investering som görs i vårt land skall leda till bättre livsmiljö och att ekonomiska styrmedel skall gynna det som är långsiktigt hållbart. Konkret medför detta bland annat  grön skatteväxling, momsen bort på miljömärkta produkter och investeringar i ny modern energi-och transportteknik.

Steg mot global solidaritet innebär att den rika delen av världen måste visa vägen; vi måste sluta vara ett föredöme vars metoder och tänkande leder till ekologisk kollaps om de överförs i global skala. Detta ansvar är tungt och medför att löften om fortsatt materiell tillväxt måste bannlysas från den politiska debatten. 

Det innebär att den ekonomiska politiken inte får tillåtas bygga på snäva nationella intressen och kortsiktiga materiella fördelar. Detta innebär också att den traditionella konkurrensen måste kompletteras med inbördes-hjälp-förhållanden och att internationella handelsavtal (GATT och reglerna inom EU) måste underställas såväl miljöklausuler och socialklausuler som den fattiga världens behov.

Steg mot deltagande demokrati innebär att den ekonomiska politiken inte tillåts bli ett självgående system och att den inte tillåts öppna och förstärka ett laglöst anarkistiskt frihetsrum för kapitalet. 

Detta medför att den s.k. marknaden måste omgärdas med regelverk. Det innebär också att människors delaktighet måste öka genom att ett vidare och djupare frihetsrum kombineras med reella möjligheter för de många människorna att utnyttja frihetsrummet. 

Valfrihet, som inte kombineras med möjligheter att utnyttja valfriheten, är bara ett tomt slagord från de högerkrafter som ser jämlikhet som ett hot för sina egna egoistiska strävanden. 

Ökad demokrati förutsätter således att skatter används som ett skarpt fördelningsinstrument och att den gemensamma sektorn är stark.


För att ta tillvara såväl förutsättningar som möjligheter krävs att ekonomin underställs ekologiska, sociala, kulturella och demokratiska målsättningar. 

Den idag dominerande ekonomismen måste upphöra som värdegrund, den ekonomiska internationalismen måste balanseras med självtillit, makten måste återvinnas till demokratiskt valda församlingar och kunskapen om naturens givna spelregler måste öka.

Då, och först då, kan vi se framtiden an med tillförsikt.

Då, och först då, kan vi ta tillvara förutsättningar och möjligheter att bli ett ekologiskt och socialt modelland istället för en sårbar och utsatt randstat i en värld som med svindlande hastighet går mot utarmning av naturens, och därmed samhällets, långsiktiga produktionsförmåga.

Miljöpartiet de Gröna uppfattar således den ekonomiska krisen på ett både djupare och bredare sätt än vad som tycks vanligt bland politiska och ekonomiska beslutsfattare med rötter i andra ideologier.

  
Den ekologiska krisen 
Den totala livsmiljön försämras från dag till dag. Trots en del framsteg på vissa områden. Verkligheten är emellertid den att fler arter är utrotningshotade än någonsin, utsläppen av tungmetaller leder till att halterna ökar i jordar dag för dag, skogarna stressas alltmer, motståndskraften mot försurningen minskas och koldioxidutsläppen är betydligt högre än vad det ekologiska systemet medger. Riksdagens miljömål nås bara när det gäller svavelutsläpp.

Verkligheten är så skrämmande att många blundar.

Verkligheten är den att våra celler - djurs, växters och människors - utsätts för en kemisk krigföring som är större än någonsin i livets historia.

Verkligheten är att vi genom vår livsstil och vårt konsumtionsmönster lever på ett sätt som medför att allt fler atomer som legat lagrade i jordskorpan i årmiljoner nu förs upp, via en kort tid som förbrukningsvaror i samhället, i biosfären och atmosfären som molekylsopor.

Verkligheten är att vi inte lever ett dugg förnuftigare idag än på den tid då man i städerna kastade sopor direkt ut från fönstren - den enda skillnaden är att idag har soporna en annan form; osynliga molekylsopor. 

Den sociala dimensionen 

Den utbredda arbetslösheten är ett nytt fenomen i Sverige. Risken är stor att den permanentas om vi inte ganska snart lyckas få ned den till en rimlig nivå. En permanent hög arbetslöshet hotar medföra stora sociala problem som går utöver vad som tidigare varit fallet.

En radikal minskning av arbetslösheten kan ske genom grön skatteväxling, sänkt normalarbetstid och tidsbegränsade akutåtgärder för att dela på jobben. Dessutom måste småföretagen och kreativa idéer få möjlighet att utvecklas.

De omfattande ekonomiska problemen i statens finanser tvingar fram betydande besparingar. Dessa tenderar att drabba långinkomsttagare särskilt hårt av det enkla skälet att de har betydligt mindre marginaler. Nominellt bidrar de visserligen avsevärt mindre till sparbetingen, men finns det inget mer att ta så är det ingen tröst. Risken för att en 2/3-samhälle ska utvecklas i vårt land får inte underskattas.

Så här skrev vi om marknadsekonomin
Marknaden måste skyddas från marknadsekonomins brister.

Det är naturligtvis inte så att marknadsekonomin är felfri bara för att planekonomin visat sig vara en katastrof. Det är snarare så att även marknadsekonomin kan vara en katastrof. Huvudorsaken är paradoxalt nog att den förutsätter allmänt accepterade fasta spelregler. Dessa spelregler måste vara demokratiskt, socialt och ekologiskt rimliga.

Ett av de stora problemen med marknadsekonomin är att vare sig naturen eller kommande generationer har någon röst på marknaden. Hade naturen haft en röst på marknaden hade det förmodligen inte varit ekonomiskt möjligt att utrota arter - idag utrotas ca 100 arter per dag p g a det nuvarande marknadsbeteendet.

Hade kommande generationer haft en röst på marknaden hade vi förmodligen för länge sedan levti ett hållbart kretsloppssamhälle - priset på ändliga råvaror hade skjutit i höjden så att återvinning hade varit ekonomiskt lönsamt.

Men marknadsekonomin har också andra brister. Bland annat har kapitalets rörlighet ökat.

Det är inte längre så att kapital bara består av mark, skog, fabriker och annat som man inte kan flytta. Idag är kapitalet extremt lättrörligt och kan gå på tillväxtjakt varhelst det vill i världen på mindre än en tiondels sekund. Kapitalet kräver snarare snabb avkastning än långsiktig miljöhänsyn. Och etik och moral har försvunnit i takt med att marknaden globaliserats och anonymiserats; avståndet mellan konsument och producent kan t o m motivera konsumtion i en del av världen av produkter som framställts på det mest förnedrande sätt (t ex barnarbete och dödlig arbetsmiljö) i en annan del av världen. 

Så här skrev vi om offentliga sektorn: 

I ekonomismens tidevarv har myten om att skatter, stor offentlig sektor och jämlikhet leder till ekonomisk ineffektivitet tagit fäste som vore den en sanning.

Myten härstammar från en teori som först lanserades i England under 1850-talet och som bland annat  drev den välkände ekonomen Eli Heckscher att redan på 1920-talet kräva sänkt skattetryck. Under 1930-talet hävdades samma sak avhögerekonomen Gösta Bagge.

Trots detta har skattetrycket ökats och Sverige utvecklats till ett välståndsland. I de flesta länder förs samma resonemang - oavsett om den offentliga sektorn utgör 20% eller 60% av BNP. I själva verket används teorin av dem som ogillar fördelningspolitik, solidaritet och jämlikhet.

Det finns också skäl att nu i slutet av 90-talet slå fast att privatiseringar och s k marknadslösningar inte kan accepteras av ideologiska skäl.

Den offentliga sektorn är den enda ekonomiska sektor som naturligt, utan vinstsyfte, kan lägga mänskliga aspekter på vård, omsorg och utbildning.

Detta gör att en stor offentlig sektor är grunden för varje anständigt samhälle som inser att människovärde inte kan mätas i pengar. Det är också den enda ekonomiska sektor där det kan uppfattas som rationellt och effektivt att hålla en gammal människa i handen. Slås denna sektor sönder tar vi steg tillbaka mot ett i sämre samhälle.

Ekonomiska styrmedel är en del av den offentliga sektorn.

Ekonomiska styrmedel är ett sätt att nå mål som ligger längre fram än marknaden själv har till syfte att planera för.

Ekonomiska styrmedel kan medföra att marknadens aktörer också får ta ett fullvärdigt marknadsansvar genom att också betala de externa effekterna av sin verksamhet. Först då nås samhällsekonomisk effektivitet, till och med i enlighet med den neoklassiska skolan.

Vi vill att riksdagen slår fast att marknadens aktörer i betydligt större omfattning än idag skall betala för de externa effekter som uppstår av verksamheter istället för att låta staten agera städgumma/städgubbe och låta kommande generationer betala - dvs att en marknadsekonomi växer fram som är värd namnet.

Miljöpartiet de Gröna finner således ingen rationell anledning att sänka skattetrycket eller utarma den offentliga sektorn. Däremot finner vi starka skäl att dels förändra skatterna så att skatt och avgifter på arbetstid minskas och motsvarande höjningar sker på energi, råvaror och utsläpp (s.k. grön skatteväxling), dels förskjuta innehållet i offentliga sektorn till att mer inriktas på att upprätthålla och utveckla kvalitén inom vård, omsorg och skola än att garantera inkomstgaranti för de som har höga eller relativt höga inkomster.


Tja, så kunde det låta 1994.

torsdag 12 januari 2017

Psykologiska försvaret

Som en del av det  psykologiska försvaret skall Sverige samarbeta med Natos centrum för strategisk information. Regeringen beslutade så den 30 september förra året. Försvarsminister Peter Hultqvist hade då länge berättat att han vill se Sverige som en del av Natos kommunikationssamarbete Stratcom.

Allt presenteras som ett sätt att avslöja Rysslands propaganda och trolleriverksamhet. Det är en del av det hela. Den andra delen är förstås att skapa egen propaganda. För vi är väl inte så naiva att vi tror att viljan att avslöja andras psykologiska informationskrigande inte innebär vilja att bedriva egen psykologiskt informationskrigande?

I en tid när psykologiska försvaret skall återupprättas finns anledning att fundera över på vilket sätt t ex public service skall ingå i detta. I vilket skede SR och SVT, som del av det psykologiska försvaret, flyttar sig från agerande i fredstid till kris- och krigstid.

Tar man den politiska debatten - som är på väg att spåra ur totalt - på allvar så lever vi i gråzonen mellan dessa stadier för tillfället. Då måste vi också samtala om public service roll. Men kan vi ens tala om den om vi skall bygga det psykologiska försvaret? Och till slut ramlar den gamla vanliga frågan ut: Vem i helvete kan man lita på?

Det är ett dilemma. Kanske omöjligt att komma tillrätta med det. Vilket väl också är ett dilemma.

Sanningen är aldrig så lätt att beskriva, den är till viss del flytande beroende från vilket perspektiv man söker den. SVT har ju till och med gjort en programidé av detta genom att producera en programserie som heter Min sanning.

Vilken är Sveriges sanning? Vilket Sverige? Vilken roll får public service? På vem skall man tro? Vem trollar mest? Dilemman står som spön i backen. Vilka har tillverkat spöna och är backen en illusion...? Några vändor satt jag med i bland annat Krigsdelegationen. Det var, i all sin slutenhet, lärorikt. På gott och ont. Vem får veta vad? Dilemman är det. Inte minst för public service.

onsdag 11 januari 2017

Folk och Försvar: Räknas de tusen som dött i Flygvapnet?

Folk och Försvar har avslutats i Sälen. Har lyssnat en del. Förstår dessutom att man, åtminstone vid någon middag, samtalat om förslaget att införa  allmän flaggdag för veteraner. Tanken är att man skall högtidlighålla minnet av stupade och omkomna soldater. Bland annat de fem svenska soldater som har stupat i Afghanistan.

Flest av de soldater som omkommit i tjänst har aldrig varit i krig. De har dött i svenska flygplan som störtat.

I Flygvapnets Minneshall på Östermalm i Stockholm kan man läsa namnet på fler än 600 stridspiloter som omkommit i svenska stridsplan efter andra världskriget. Till det kommer 400 personer som varit med som besättning i de störtade flygplanen, bland annat personal från FRA.

De allra, allra flesta har således dött i övningar och spaningar utan fiende i närheten. De är värda att inte glömmas. De som visserligen inte någon fiende skjutit ner - utan "bara" blev offer för usla flygplan som Saab fick leverera i takt med att de störtade, föraktfullt militärt ledarskap och regeringar som vägrade reagera över alla som omkom.

Skall vi ha flaggdag för omkomna veteraner så bör denna också omfatta alla de som omkommit utan fienders medverkan, utan bara medverkan av den svenska Försvarsmakten själv.

Eller är dessa offer mindre värda? Kan det möjligen vara så att deras död inte är något Försvarsmakten vill berätta om? Senast jag besökte Minneshallen dolde man kokt nog, med en stor blombukett, den cyniska text som upprört barn till de omkomna, en text hämtat från Bibelns Uppenbarelseboken 12:11: "De älskade icke livet så att de drogo sig undaHär n döden". Som om barnen inte var värda att leva för. Flera hörde av sig till mig, när jag för några år sedan skrev om detta, och berättade hur illa de tagit vid sig.

Med rätta minns många av oss de åtta som Sovjetunionen 1952 sköt ner över Östersjön, de har fått en speciell plats i Flygvapnets minneshall. Sovjet förnekade förstås detta, men till slut, under Jeltsins tid, erkändes det. Sverige hade för övrigt ingått ett avtal med USA och Storbritannien för att spana på Sovjets luftförsvar - vilket efter många år så småningom kom fram. Här har jag skrivit mer om detta.

Minneshallen. Några av de cirka 1000 som dött under uppdrag i Flygvapnet efter andra världskriget.

tisdag 10 januari 2017

Svar till Löfven



”Löfven glömmer hoten som hans egen politik stöder”


Stefan Löfven skrev häromdagen i DN om de 8  hot han ser mot Sverige. Han glömde med kirurgisk precision att nämna de hot som han själv underblåser.

Så jag svarade igår på DN-Debatt med 8 systemhot som jag ser - sådant som ett grönt parti på allvar borde ta upp

Hoten, som måste åtgärdas, är bl a arbetslinjen, skattesystemet, globaliseringen och den alltmer absurda krigsretoriken.

Avslutar med att notera att vice statsministern Isabella Lövin (MP) inte skrivit under Löfvens artikel. Månde det vara ett hälsotecken som visar att språkrören börjar räta på rygggarna?

Hela svaret finns här.