tisdag 23 maj 2017

Be Norrland om ursäkt!

Bild: Siri Lundström
Torrfåra. Hört talas om det? Om inte så är det meningen. Det passar sig liksom inte att tala om torrfåror. Det får lätt blickar att flacka, samvete att prövas och det som kallas ekonomi att avslöjas.

Torrfåror alltså.

De ligger där de ligger. Som högst verkliga symboler för statens överhet. I Lilla Lule älv är torrfåran lång. En mil och sju tunga kilometer därtill. Den brukar betraktas som Europas längsta. Stenöken. Skapad av det som startade som Kungliga Vattenfallsstyrelsen. Den statligt ägda överhet som numera går under namnet Vattenfall.

En torrfåra är en bit havererad älv. Vars liv skändats så till den milda grad att den fråntagits sin rätt att få bära minsta lilla vatten. Vattnet har tagits ifrån den för att via tunnlar tvingas i annan riktning. Allt för att ge mer elkraft. Kvar blir stenöken. Som i till exempel Lilla Luleälv.

I Jokkmokk, där den ovan nämnda torrfåran ligger, meddelar kommunalrådet att myndigheterna våldför sig på kommunen. Och han är ändå sosse. Så han är liksom del i hela det ideologiska paket som sett älvar som maskiner.

Så hade det inte behövt vara. Om statens förlängda arm haft ödmjukheten att bara släppa fram lite vatten i det som reducerats från älv till torrfåra. Bara en liten bråkdel. Bara för livets skull. Som en ödmjuk gest. Av respekt för de som bor i de trakter där svenskt välstånd skapats och som bidragit så mycket till att Sverige blev en välfärdsnation. Skogen, malmen och vattnet.

När kommunalrådet, som alltså är sosse, menar att staten våldför sig på kommunen så är det på intet sätt överord. Så har det varit länge. Med det som kallas Norrland. Baggböleri. Skövling av skogar. Dammbyggen. Gruvor. Vinster som forslats bort medan jobben dränerats.

Norrlands historia är både lång och sorglig. Axel Oxenstierna utropade i kolonial anda redan på 1600-talet att "i Norrland har vi ett Indien". En koloni inom det egna landets gränser. Med naturresurser att skövla, ursprungsbefolkning att förtrycka och löften att svika. Vinster att förflytta, stat och kapital hand i hand, eller snarare klo i klo.

Läs hela ledaren i ETC här.

måndag 22 maj 2017

Så glider ideologin ur MP utan att många av dagens miljöpartister nog märker det...

Många av dagens miljöpartister har nog svårt att se skillnaden på dagens parti och det som tidigare fanns. Man kan väldigt enkelt göra en jämförelse genom att ta artiklar det nya miljöpartiets tunga namn skrivit och vad som var naturligt att skriva för cirkus 15 år sedan. Ett av alla exempel är hur man t ex argumenterar för en aktuell fråga som bostadspolitik. Vad är argumentet för bostäder?

Så här argumenterades i en artikel av den miljöpartistiska bostadsministern för några år sedan:

 "Sverige behöver en långsiktig och hållbar bostadspolitik för alla. Bostadsbristen riskerar framtidens tillväxt, minskar rörligheten och försvårar matchningen på arbetsmarknaden. Det kräver att staten är mer aktiv och stöttar kommunerna i deras bostadsförsörjningsansvar."

Artikeln  införd på DN-debatt. Den ideologiska grunden för argumentationen är som hämtade från S eller M. Svårt att förstå om man tänker på vad MP en gång stod för.

Så här ser inledningen av MP:s bostadsmotion 1997:

 "Bostaden är basen för människans, särskilt barnens, uppfattning om omvärlden och verkligheten. Den skall inte bara tillfredsställa grundläggande skyddsbehov. Den skall vara en vilopunkt, en startpunkt, en trygghet och en språngbräda mot yttervärlden."

Det första en tillväxtfixerad och arbetslinjebaserad socialdemokratisk-borgerlig utgångspunkt. Den andra en grön utgångspunkt. Kommentarer i övrigt är nog överflödiga.

I fråga efter fråga kan man gå igenom denna smygande förändring.

Jag är övertygad om att det är ett stort partipolitiskt bekymmer att tonen i sättet att skriva och tala är så lika andra partiers, att vårt gröna annorlundaperspektiv raderas ut.

För övrigt är det olyckligt att partiledningen, genom att ge falsk information till partiets medlemmar, får goda miljöpartister i landet att omedvetet ljuga för sina vänner, sina arbetskamrater och andra.
Jag tycker det är oanständigt att medlemmar i MP påverkats av partiledningen att faktiskt lura sina vänner, arbetskamrater och andra. Genom att, som t ex framfördes i gårdagens Agenda, påstå att man infört en klimatlag som förbinder kommande regeringar att uppnå vissa klimatmål.

Den så kallade klimatlagen är god nog, i bemärkelsen att det är minsta gemensamma nämnare som flera partier kunde komma överens om. Men ordet "lag" och ord som "tvinga alla kommande regeringar" ger en falsk bild. Tyvärr lanserades det så av klimatministern. Det "straff" en regering kan få, om den inte följer "lagen" är att den blir fälld i riksdagens Konstitutionsutskott. Om det där finns en majoritet mot regeringen, vilket det förmodligen inte alls finns om regeringen fått majoritet i riksdagen för att bryta mot "lagen".

Surfar man runt för att se vad goda miljöpartister skriver på sina sajter så upptäcker man gång på gång att de är lurade av sin egen partiledning. De tror uppenbarligen på t ex MP:s hemsida där det står att MP fått igenom en lag som innebär att kommande regeringar är tvingade. Tvärtom är det ju så att om inte ett starkt MP finns kvar i riksdagen finns risk att man kan bryta mot "lagen" utan att något enda parti kommer att härja. 
Det är skamligt och illojalt att förmå ideellt arbetande medlemmar att omedvetet ljuga inför vänner, arbetskamrater och andra väljare. Jag blir så förbannad när man till och med blåser sina egna, det är mot allt vad MP en gång stått för. Allt!

"Klimatlagen" är god nog som den är, den är en minsta gemensamma nämnare som många partier kunde ställa sig bakom. Gott så.

Strategiskt verkar dessutom MP:s sätt att kommunicera lagen bisarrt: genom att hävda att lagen tvingar alla kommande regeringar att uppnå klimatmål så argumenterar man ju för att MP inte behövs längre. Det är ju tvärtom: om inte ett stark klimatengagemang finns i riksdagen så är lagen i realiteten innehållslös.

Kanske beror partiledningens kommunikationsstrategi på att man inte lärt sig av historien: väljare röstar inte på ett parti för att det gjort bra saker, man röstar utifrån vad partier vill göra i framtiden.

söndag 21 maj 2017

Ovetenskaplighet i Järna... hokuspokus i övrigt... länge leve placebo!

Vi som gillar vetenskap blir ibland ganska dryga. En del försvarar den "vanliga sjukvården" som någon sorts garant mot föreställningar och hokuspokus. Att inte rent vetenskapligt kunna bevisa att någon mår bättre uppfattas som något skumt - även om personen faktiskt upplever att hen mår bättre... Temat tycks vara: du tror bara att du mår bättre, du är lurad, stackars lättlurade jäkel.  Frågan är om det är värre att må bättre på ett ovetenskapligt sätt i Järna än att bli felmedicinerad av den vård som baseras på vetenskap men som av olika skäl inte ser människan som så viktig.

Placebo är fantastiskt, till och med placebokirurgi fungerar... Så ta vara på det.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6601046

lördag 20 maj 2017

De rynkförsedda stapplar ut från scenen när SVT riktar in sig på målgruppen 20 - 40 år

Efter sommaren är det slut. Många år blev det. Med Nyhetspanelen i Gomorron Sverige i SVT. Men snart är det slut på gamla tider. Och precis som En bok, en författare - där jag gjorde 97 program i Kunskapskanalen - läggs också Gomorron Sverige ner efter sommaren. Lustigt nog på samma grunder - de som tittar är för gamla.

En bok, en författare gjorde man om för att det skulle funka bättre för glin - så istället för 28 minuters oredigerat samtal om en fackbok började man klippa, klistra, blinga och gyttra till det. Då steg jag av efter ett några program, och det gjorde tittarna också. Så det las ner.

Istället för Gomorron Sverige, med Nyhetspanelen på fredagar, satsar man nu med "speciell fokus på målgruppen 20 - 40".

Yngre fräscha figurer, från Aftonbladet och Svenska Dagbladet, utan alltför många rynkor, skall ersätta överlevande dinosaurier. Tempot skall väl bli högre, flödet snabbare medan vi rynkförsedda stapplar fram till kistan för att stiga ner, lägga oss tillrätta och nicka bifall till lockpåläggaren.

Dags att mata duvorna och dra en låt...

fredag 19 maj 2017

Politikerliv: Betraktad, bedömd och registrerad

1988, med Katja Wagner, GU:s språkrör. Foto Per Lager.

Applåden tystnade. Människorna framför mig såg vänliga och inspirerade ut och det kändes bra.

Undrade, som vanligt, ändå om jag lyckats. Var ganska trött efter en operation och fick dricka mycket vatten för att rösten skulle hålla. Men undrade förstås om jag inte kunnat göra det bättre, varje gång jag pratade måste ju vara den bästa.

Det här hände under mina senare år som politiker, som språkrör för De gröna. Jag var trött. Efter framträdandet, drog jag ner till järnvägsstationen, inväntade tåget till Stockholm för byte i Kryblo-Avesta. För att sedan trixa mig fram till Vingåker.
 
Seminariet har handlat om arbetslöshet, för några sekunder önskade jag att jag var arbetslös istället för kringåkande politiker. Jag var så oändligt trött på alltihop, i de värsta stunderna kände jag att vilket jobb som helst vore bättre. Kraven att allt vara bättre än man varit, att inte göra medlemmarna besvikna - de skulle kunna gå till jobbet nästa dag och känna stolthet över att vara miljöpartister - hade blivit allt jobbigare att bära.

Kommer ner till tågstationen, där står ett gäng bandyentusiaster som ska till Ljusdal. De är lätt överförfriskade. Det får syn på mig och kör en hejaramsa med mitt namn. Inte elakt, tvärtom. Någon vill, i alla vänlighet, berätta historien: ”Schlaug ville ha en oskuld när han gifte sig för han ville han en obesprutad buske.” Vrålgarv. Har hört den hundra gånger förr, kan hantera den och försöker balansera mellan att vare sig framstå som fullständigt humorfri eller plump. Stannar och surrar om bandy ett tag.

Tåget kommer, stiger på, hittar min plats, tar upp datorn, skriver ner vad jag pratat om, vilket upplägget var, vilken inledning och avslutning jag använt - det gäller ju att hålla koll på att jag inte använder samma exempel och samma historier nästa gång jag kommer till Bollnäs. Däremot är det ganska kul att höra hur andra drar samma historier, bygger upp samma bilder och tar efter det språkbruk som känns bra också för dem. Då har man lyckats ge något.

I en valrörelse handlar det mycket om att använda det språk, den argumentation, de ordvändningar och de bilder som man vet når fram på ett bra sätt. Det blir upprepningar eftersom bara fåtalet har hört det förut. Det kan handla om att utnyttja tjugo sekunders tevetid på det mest effektiva sättet - för ett litet parti, med få chanser i teve, finns inte utrymme för missade chanser.

Stiger av i Avesta-Krylbo, väntetid en timme på tåget till Hallsberg. Folk har känt igen mig, tittar när jag knallar perrongen fram, viskar och försöker låtsas att man inte tittar. Det börjar blir mörkt, in i stationshuset, folk väntar, tittar och viskar. Går igenom stationshallen, ut på gatan, ser en tidningskiosk en bit bort. Det är tomt och tyst. Nästan som en ödestad.

Knallar mot tidningskiosken, två ansikten tittar ut genom fönstret, de känner igen mig, jag köper Aftonbladet och jag vet att de registrerar vilken kvällstidning jag köper. De ser vänliga ut, vi skämtar om något, dom följer mig med blicken när jag går mot korvkiosken en bit bort.

Det börjar bli kallt. Det är servering inomhus. Går in, låtsas oberörd av att de som står i kön känner igen mig, tittar på menyn, beställer en 90 g cheesburgare med rå lök och en Cola light. Det registeras, jag känner att någon funderar över att jag köper Cola på burk och att jag äter burgare. Visst det är skräp att äta hamburgare, det är ideologiskt tveksamt att dricka Cola ur burk. Men vad gör man?

Jag sätter mig långt bort med ryggen mot dörren så att ingen ska känna igen mig och börja prata - väljer den modellen trots att det känns obehagligt att vända ryggen till. Är mordhotad sedan länge och känner ibland hur olustkänslorna kommer krypande. Har svårt att åka kollektivt på kvällarna, det gnölas en del i partiet för att jag åker taxi ibland, undrar om dom som gnölar begriper varför. Läser Aftonbladet. En ung tjej kommer fram och vill ha en autograf. Jag skriver, bläddrar vidare i tidningen och vi småpratar lite.

Tittar ner på Aftonbladet och ser att på de sidor som råkar vara uppslagna finns nakna kvinnobröst och rubriken ”Är du också trött på bröstvårtor”. Jag förstår varför damen som nyss gick förbi snipte med munnen. Kommer hon att prata med sina väninnor om det? Att registreras, ständigt registreras och bedömas känns allt mer påträngande för varje år. 

Går tillbaka till stationen, genom väntsalen och ut på perrongen. Det vanliga tittandet, känner hur ensamheten lägger kalla händer på min kropp. Andra partier accepterar att de mest utsatta får någon med sig - inte minst för att kunna hålla en fredad zon. Att ha någon att prata med när man känner hur registrering och bedömning och blickar och viskanden kletar sig fast är en självklarhet i andra partier.
I miljöpartiet är motsatsen en självklarhet samtidigt som kraven att hela tiden vara bäst, se mest utvilad ut och vinna alla debatter ligger som ett ok över axlarna och ibland gör det svårt att känna lust för det man gör. Möjligen beror paritets oförmåga att sätta sig in i situationen på en kombination av att det är så få som själva hamnat där och ”du ska inte tro att du är nåt”.

Kanske kan man inte begära att människor ska förstå att ångesten kan komma krypande när som helst när man plötsligt upplever att man är betraktad, bedömd, registrerad - på gatan, i postkön, på Åhléns. När jag var i Falun för en tid sedan var den miljöpolitiska utredaren från vårt riksdagskansli med, det dröjde bara tre dagar innan det kom ilsket brev från en partist som undrade hur partiets pengar används. Hon frågade om jag blivit så stor och märkvärdig att jag inte längre kan åka själv utan måste ha med mig sekreterare.

Vad svarar man på det? Att det hittills skett en gång på hundra? Att det snarare beror på att man känner sig liten och ensam, än stor och märkvärdig, och därför behöver en fredad zon för att klara av att göra det bästa man kan i uppdraget? Skulle hon förstå det? Jag tror inte det. Stor och stark och säker i teverutan är jag ju. Och vem skulle inte vara det när man känner sig trygg i den gröna ideologin och fått lite rutin. En sådan best skall väl inte känna ångest över att vara igenkänd, kontrollerad, bedömd och påpassad? 

Det är dåligt med inlevelseförmåga. Och det är kanske förståeligt. Men de outtalade kraven är ju desto större.

Jag undrar hur många som egentligen är riktiga vänner i den politiska världen, hur många som kommer att ta avstånd om det börjar gå dåligt, hur många som kommer att ta chansen att sticka knivar i ryggen den dag man gör bort sig, hur många som tystnar och vänder bort blicken, hur många som vill skapa lite intresse kring sig själva genom att förtala när uppgången förbyts i nedgång. 

Hur många ryggdunkar bygger på riktig vänskap i den politiska världen? Hur ofta är man språngbräda för varandra? Hur ofta trampas det inte på andra för att man själv ska få näsan över vattenytan? Registrerad, bedömd, påpassad, när tillfälle ges kommer gliringarna, avundsjukan och knivsticken från de som har svårt att skilja på målet för saken och målet för sin egen peson. Vem säger något när man gjort något som är bra, det är så mycket roligare att visa sig förträfflig genom att gnälla när det gått dåligt eller man gjort något som kan finnas anledning att kritisera. Det där kan man säkert ta om man strävar efter poster och karriär. Gör man inte känns det som ett högt pris att betala.

Tåget kommer. Det gör en överförfriskad man också. Han säger att han sett mig någonstans. På teve? Jo, det är möjligt. I något roligt program? Nej, det vete sjutton. Norra Magasinet? Nej. Fan, du är Birger. Ja. Hurudu , jag tänker bli språkrör i miljöpartiet. Hur gör man, frågar han. Han hänger på in i vagnen. Folk tittar, bedömer, hur hanterar den där miljöpartisten den här situationen? Han följer med i förstaklass, sätter sig, pratar, är snäll och vänlig och påstruken och fågelskådare och har grepp på växthuseffektens påverkan på Golfströmmen. Han pratar som om vi vore gamla kompisar.

Folk tittar. Bedömer. Är Schlaug också dragen? Tänker inte vara oförskämd eller snorkig - killen har nog sitt helvete ändå och har, enligt egen utsago, förlagt sin tjej någonstans på vägen. Han vill bli rådgivare när jag blir statsminister. Får hans adress, han berättar om fågelstationen på Ölands södra udde och hur hemskt det är när unga ringmärkare råkar få med sig tungan på starar när dom ska lossa dom från näten. Till slut går han till sin plats i andraklassvagnen. Han hade inget årskort, betalat av någon annan.

Att något så roligt som politik, något så fantastiskt fint som att vara språkrör för det gröna partiet så ofta kan kännas så ensamt och rent av plågsamt. Att lyckas medför att kännas igen, att kännas igen medför att friheten beskärs och att integriteten ständigt kränks - ju bättre man råkar lyckas, desto värre blir det. Ju värre, desto bättre. Ju bättre, desto värre. En märklig ekvation. Och hela tiden med miljöpartiet ristat i pannan. Ett helt parti, med förtroendevalda och med anställda, kan få skit och bli av med uppdrag och jobb om man gör bort sig. 

Några nyktra medresenärer började prata om ett teveprogram om arbete är jag varit med; jag hade varit bäst och tvålat till Ann Wibble, säger man. Vänligt, positivt och det känns så otacksamt när känslan av att vilja vara ifred kryper längst varje nerv. 

Går in på toaletten, öppnar fönstret, andas djupa andetag, känner ensamheten. Den totala ensamheten. Skulle vilja gå ut och se ut som jag känner mig: trött, tvär, ointresserad och sorgsen och tvekande över rollen. Men hur gör man det när det står partinamnet i pannan? Skulle vilja lägga upp fötterna på stolen mitt emot, halsa en starköl och sova. Men så gör man inte.

Två timmar till Hallsberg, vänta en halvtimme och sedan tåg till Katrineholm. Där står bilen och väntar. Kan vara hemma strax före midnatt. Undrar om ungarna är vakna. 


onsdag 17 maj 2017

Gränsöverskridare, genomskinliga och lite blodiglar

Kallbadhuset som revs för att riksdagshuset skulle byggas
En moderat riksdagsledamot går över till Sverigedemokraterna. Medierna hade ingen aning om vem han var. En anonym ledamot i det stora huset där de flesta är anonyma under partiledarnas och de få tolvtaggarnas skugga

Vad värre är: även blivande partiledare kan försvinna i det där huset. Om huset skriver jag nedan - men först om när jag gjorde bort mig...

Den 8 maj 2000. Debatt på Handelshögskolan. Jag ska debattera med Fredrik Reinfeldt. Ämnet är civil olydnad. Innan debatten hälsade vi på varandra, jag kände igenom honom som den före detta ordföranden i MUF, och jag frågade honom artigt intresserad vad han ägnade sig åt nu.

- Jag återfinns på samma arbetsplats som du gör - jag sitter i riksdagen.

Jag kände hur kinderna rodnade bakom skägget. Hade inte sett honom. Hade inte hört honom. Hade inte märkt honom. Trots att vi suttit där båda två i åtskilliga år. Jag försökte finta mig ur den pinsamma situation genom att säga:

- Jojo, men vilket utskott sitter du i?

Jag tror att han genomskådade mig. Jag är ganska genomskinlig när jag gjort bort mig - eller om det nu var han som var väldigt genomskinlig.

Hur som helst: i det stora huset förblir de flesta anonyma. Vilket kanske är bäst så, även om det kan vara jobbigt för de mer ambitiösa. Värst är det nog för erfarna kommunalråd, som varit Någon hemma i kommunen, men som hamnar som tredje eller fjärde figur i ett utskott med ansvar för någon bisats och med uppdrag att trycka på rätt knapp.

En del mår nog ganska dåligt, familjen långt bort, anonym tillvaro och stora behov av att inför lokalsamhället berätta om stordåd som inte är några stordåd.

Huset. Finns en del att säga om Riksdagen - huset på Helgeandsholmen. Där låg för länge sedan ett badhus som erbjöd allt från kallbad och finsk bastu till blodiglar att fästa på kroppen.

Badhuset revs för att man skulle kunna bygga riksdagshuset. Men det skedde inte utan protester. Kungahus och den finare adeln meddelade att man ville behålla utsikten och slippa ”den dumdryga massa” som skulle befolka ett sådant hus.

Det hjälpte inte. Kallbad och blodiglar ersattes av riksdagshus och politiker. Många får en kalldusch när de stiger in i huset, och några driver en blodtörstig politik.


Ingenting försvinner, allting finns kvar.

I en nyhetsartikel i SvD  skrevs häromdsgen: "Vi smörjer in oss med solkräm som ett skydd mot solens brännande strålar – men få av oss tänker på att kemikalierna hamnar i vattnet när vi badar."

Det är så märkligt, nog fattar vi väl ändå det. Precis som vi nog egentligen fattar att det idoga schamponerandet och balsamerandet av våra kalufser ledet till att kemikalier vandrar vidare ut i näringskedjorna. Precis som vi efter många års tankemöda började fatta att soporna som kastades i sopnedkastet inte bara försvann.

Frågan som måste ställas är: Är vi helt korkade eller känner vi behov av att mot bättre vetande förtränga det vi vet? Förmodligen är det en blandning.

Men marknadens större aktörer fattar väl i alla fall? Jo, det är klart att de gör. Men deras mål är inte en planet som fungerar med biologisk mångfald och hållbarhet - deras mål är nästa kvartalsrapport.

Det är därför de -  när det gäller kemikaliekriget mot planeten - beter sig på samma sätt som tobaksindustrin betett sig när det gäller att förhindra och fördröja lagstiftning som minskar antalet människor som röker ihjäl sig. Eller som när Nestlé ansåg att deras vinstnivåer skulle främjas genom att göra reklam för bröstmjölksersättning i länder där det inte fanns rent vatten. Den egna avkastningen var viktigare än andras liv.

Således, när det gäller både solkräm - som skadar livsmöjligheterna för allt från fisk till musslor och sländlvarver - och  allt annat så är följande grundregel bra att ha klart för sig: Ingenting försvinner, allting finns kvar. Ofta på ställen där det gör mer skada än nytta.

tisdag 16 maj 2017

Krönika i SvD: Att stoppa huvudet i sanden...

Det är svårt för människor att se sin egen konsumtion i ljuset av lika diffusa som alarmistiska visioner om en framtid lik Kevin Costners apokalyptiska kalkonfilm Water World, där barnen föds med simhud mellan tårna.

Problemet är att konsumtionens långsiktiga konsekvenser inte är inprisade när vi går till affären och handlar, eller tar bilen till jobbet. Därför är det i dagens samhälle oproblematiskt att gå till Lidl och köpa en solstol för 14 kronor för att ha något att sitta på i kön till Ullared.Egentligen bygger hela den religion som nu byggs upp kring luftkonditionerade köplador på en av två mänskliga egenskaper – okunskap eller själviskhet.

Ingen är överdrivet smickrande.

Någonstans är det därför inte särskilt förvånande att det nu investeras fantasibelopp i CCS – en teknik för lagring av koldioxid. Istället för att investera sig ur beroendet av fossila bränslen, så ska gasen separeras från skorstenarnas rökpelare, komprimeras, och i flytande form gömmas i underjorden. Jag är visserligen inte naturvetare, och möjligen är det därför som ingen lyckats övertyga mig om att det här är en bra idé.

Tendensen att ständigt stoppa huvudet i sanden och sopa problemen under mattan måste vara människans mest förklemande släktdrag, och tycks nu prägla hanteringen av samtliga stora samhällsproblem.

EU, allt mer odemokratiskt och vildvuxet, bryter välvilligt mot alla tänkbara regler för att rädda ett valutaprojekt som varit feltänkt från början. Samtidigt bekämpas finanskrisen, orsakad av allt för billiga krediter, av inget annat än billiga krediter.

När någon i framtiden forskar om den sedan länge utdöda homo sapiens så beskrivs sannolikt en varelse som trots den upprätta gången så frekvent och intresserat skådade sin egen navel att omsorgen om vad som låg framför gick förlorad.

Krönika av Jacob Bursell - i SvD Näringsliv 23 juni 2010. (En osannolik krönika i dagens borgerliga tidningar och de flesta socialdemokratiska också förresten...)

Jacob Bursell driver för övrigt en pod som är väl värd att lyssna på. Här!



måndag 15 maj 2017

Gomorron - förlåt att jag stör...

Gomorron. Skrev ner några funderingar i går kväll med anledning av den politiska debatten. Finns här.

söndag 14 maj 2017

Alternativ partistyrelse

Inom en bred rörelse, som har viljan att stärka MP rent ideologiskt och strategiskt, har en grupp vaskat fram förslag på hur en partistyrelse skulle kunna se ut.

Man har helt enkelt lagt ett alternativ till det förslag som valberedningen presenterat. Något sådant har aldrig tidigare hänt i MP:s historia, och kanske inte i något annat etablerat parti heller.

Det alternativa förslaget ansluter till partiets ursprungliga idé om maktdelning och återknyter till partiets historia. Sålunda finns bara två statsråd med, tillika språkrören, och endast en riksdagsledamot, en av gruppledarna. Kontrasterar skarpt mot valberedningens förslag.

Den nya listan är dessutom bättre balanserad när det gäller åldersfördelning och erfarenheter - valberedningens förslag saknar någon som uppnått pensionsålder och domineras av människor som lever på politik.

Dessutom innehåller den alternativa listan medlemmar som brinner för interndemokrati och grön ideologi.

Tydlighet, är om jag fattat rätt, själva budskapet i den här listan.

MP behöver bli tydligt, ideologiskt förankrat, modigt. I dagens mätning ligger partiet kvar under 4-procentspärren. MP är inte ens största parti när man frågan vilket parti som är bäst på miljö. Det är förvisso djupt orättvist, men begripligt med tanke på den strategi man haft och det sätt man kommunicerat sin politik.

Partiets strateger tycks leva i en egen bubbla, med oförmåga att ta till sig kritik, dessutom med den helt absurda linjen att beskriva de som vill mer grönt som sina fiender - istället för att se dem som en tillgång.

Isabella Lövin fick en svårt uppgift - utan att egentligen kunna partiet blev hon språkrör och kastades in i en mall som redan formats. Tanken var nog att Isabella skulle bli språkrör först efter nästa val, efter det att hon lärt känna partiet minst lika väl som hon lärde känna EU-parlamentet. Hennes hemvist nu känns mer som regeringen än som Miljöpartiet - vilket i och för sig är helt naturligt med tanke på situationen.

Partisekreterare Amanda Lind har också fått en mycket svår uppgift, också hon hamnade i en redan färdig mall och inlemmades i en sedan länge etablerad strategi - jag hade helst sett att hon fått mer fria händer att förändra det som  tycks vara inkrökt och uppfyllt av förödande innanförperspektiv. Stommen av de som formade den minst sagt usla valrörelsen 2014 finns fortfarande kvar som någon sorts mental propp för omtänkande. Tjänstemannatyngden tycks vara otymplig. Hur som helt är det en helt annan ton i det som Amanda Lind säger och det som kännetecknade tidigare partisekreteraren.

Riksdagsgruppen har det inte heller lätt. Man förväntas stötta regeringens beslut, fyra ledamöter röstar i några få - men uppmärksammade - frågor emot partiledningens linje vilket kanske fler egentligen hade velat göra om de inte känt att lojaliteten med ledningen väger mycket tungt. Det måste i så fall vara oerhört jobbigt, och förmodligen känns det orättvist att en del tar sig rätten att "strula". Grundfrågan är, hur man än ser på det, vad som är partilinje - är det partiprogram, kongressbeslut och "vallöften" eller är det partiledningens uppfattning om hur man skall agera?

Vilka utsikter har den alternativa listan att antas på kongressen i slutet av maj? Obefintliga förstås. Men några namn kan säkert ta sig in - om inte så lär konflikten som finns i partiet snarast öka. Kommer däremot flera in så är det en signal till partiledningen att man har kongressens stöd att värna ideologin och driva förhandlingarna i regeringen hårdare. En sorts omstart med bättre internkommunikation, bättre interndemokrati, aktivare opinionsbildning och skarpare ton i den aktuella politiska debatten. Visa att man inte är ett dotterbolag till den löfvenska socialdemokratin. MP kan mer, kan bättre. Är bättre!

Här finns listan.


lördag 13 maj 2017

Svensk politisk folklig debattnivå

Åsa går tillbaka till forskarvärlden, den är att gratulera.
Åsa Romson slutar i riksdagen och som ordförande i EU-nämnden.Hon lämnar politiken. Inte konstigt. Den svenska folkliga debattnivån gör att många som inte har stålhud, men väl den goda förmågan att gråta, drar sig från politik. Vilka vettiga människor vill bli allmänna spottkoppar?

När Åsa Romson skrev sina kondoleanser för offren i Paris på twitter så reflekterade hon även över hur världen påverkas av detta genom att det stora klimatmötet i samma stad kanske skulle ställas in. Detta fick twittermobben - de där vars intellekt klarar av högst 140 tecken - att gå igång. 

Så här kunde det låta:

Glory-UTD@Rabieh_A 13 nov.@Elii86 @asaromson jävla idiot!!!

halvt_fransk@HFransk 14 nov. @Gazputin ja jävla äckel är hon!

Helblinde 外人コア@Helblinde 13 nov.@asaromson Du är fan bränd i huvudet på riktigt

Kappa ‏@maxflund 13 nov. @asaromson du är sjuk i huvudet åsa romson. Stackars dig och ditt klimatmöte. Din egoistiska sate. Avgå nu.

Darko Crncevic ‏@daccraft 13 nov. @asaromson För sent. Du är skärmdumpad med ditt äckeltweet. Avgå ditt jävla as.


Anders@ankanlar 13 nov.@asaromson Du kan inte snygga till din dumhet, ditt jävla äckel. Du är en skam för det här landet, avgå och visa dig aldrig igen.

Tina Lundqvist@tinalqvist 14 nov. @asaromson @emanuelalvarez Klantarsle

Victor Christophe@ViChristophe  @asaromson Be om ursäkt istället din jävla nolla

sanningen svider@SanningenSuger 13 nov.@asaromson Bara va tyst ditt svin!

Simon Sandén ‏@SandenSimon 13 nov. @asaromson såg din förra tweet. Röstar aldrig mer mp. Sjukare människa får man fan leta efter!!!!

Daniel Johansson ‏@mrnmukkas 13 nov. @Aspirantens @asaromson Vilken jävla sopa.

Kevin Lagos Flores ‏@KevinBror 13 nov. @asaromson du är så sjuk i huvudet din empatilösa individ.

Daniel Saavedra ‏@saavedra_dg 13 nov. @asaromson kan du bara sluta twittra, så jävla osmaklig.. Försvinn!

sanningen svider ‏@SanningenSuger 13 nov. @asaromson Fucking as!

Petter Vide ‏@difpins 14 nov. @asaromson Vidriga människa. En skam för sverige.

Anders Isaksson ‏@NGD70 13 nov. @asaromson -din förbannade jävla dumknullade jävla KOSSA! DU SKÄMMER UT HELA JÄVLA LANDET!

Erik Taber ‏@erik_taber 13 nov. @asaromson jävla idiot


Ingrid Carlqvist ‏@ingridcarlqvist 14 nov. Men kicka ut den där galna Romson nu då!

Åsa lär söka sig tillbaka till forskarvärlden - den är att gratulera.

PS!
Om nu någon skulle avgått som språkrör efter Kaplanhistorien, så borde det varit Gustav, men rimligen båda i så fall. För övrigt bör miljöpartister vara tacksamma mot Åsa, hon ställde upp och vann språkrörsvalet mot Mikaela Valtersson, vars politiska värderingar tog henne  vidare till Friskolornas riksförbund där hon blev ordförande och försvarade vinstuttag från skattefinansierade skolor - något som Sverige är ensamt om i världen. Så Åsa förhindrade att MP i dagspolitiken skulle stå på barrikaderna för vinster i välfärden.Tack!



fredag 12 maj 2017

Inför MP-kongressen: Vapenexport till diktaturer och partipolitiska krumelurer

Under några år satt jag med i Exportkontrollrådet som ger ansvarig myndighet råd i frågan om bland annat vapenexport. Är det något jag vet så är det att lagtexter som hanterar vapenexport misstolkas till sitt yttersta. Och när man misstolkat till det yttersta så blir det praxis som gäller. Det vill säga hur man gjort tidigare i liknande fall.

Kommande beslut hänvisades ständigt till denna praxis. Och vi som reagerade uppfattades som om vi bara obstruerade. Därför behövs tydlig lagstiftning. För att bland annat stoppa vapenexport till diktaturer. En motion med det innehåller kommer att skapa livlig debatt på Miljöpartiets kongress.

Det är en motion undertecknad av bland annat riksdagsledamöterna Carl Schlyter och Annika Lillemets. De kräver att MP i regeringen skall kräva att vapenexport till diktaturer förbjuds. Partistyrelsen avslår motionen. Det lustiga är att det finns en majoritet i riksdagen för detta om man ser till vad som är partiernas politik - vad man lovat inför förra valet!

Hur kan det då bli kontroversiellt att på en MP-kongress kräva att detta skall genomföras?

Det kan tyckas obegripligt. Det kan väl inte vara rimligt att det skall vara fritt fram att lova något inför valet men att sedan inte genomföra det trots att det finns majoritet i riksdagen. Ändå är det så det kan bli. Det påminner om hur Socialdemokraterna inför valet 1988 lade en miljö- och energiproposition men till sin förskräckelse efter valet såg att det nog fanns en majoritet i riksdagen för vad som lovats... Så man utarbetade en ny proposition där de flesta löften som gavs före valet var som bortblåsta. Läs mer här.

Förbud mot vapenexport mot åtminstone diktaturer är alltså genomförbart i riksdagen, om man får tro partierna. Att M och SD är emot räcker inte för att stoppa det.

Skulle Miljöpartiet ställa krav i regeringen på det sätt som motionärerna kräver så är det upp till Socialdemokraterna att ta ställning. De skulle knappat kunna säga nej i en sådan situation utan att rodna något alldeles förskräckligt och få en hård interndebatt.

Men visst är det bekymmersamt för Stefan Löfven, I sin tidigare gärning som ordförande i Metall lobbade han aktivt för ökad svensk vapenexport.

Blir det inte uttryckligen stopp för vapenexport till diktaturer i riksdagen så kommer förslaget som en utredning (KEX) lagt att genomföras, ett förslag som Moderaterna också ställer sig bakom. Och tolkningen kommer att bli vidlyftig, praxis kommer att fastställas och exporten till diktaturer kommer att fortsätta. Språkrören skulle visserligen slippa konflikten med Löfven - men är det inte värt lite dålig stämning att få stopp på något av det mest pinsamma i Sveriges handel?

Det är minst sagt märkvärdigt. Det där med att partistyrelsen säger nej. Jag förstår mig inte på den strategi som MP:s partiledning gjort till sin.

Men tänk om S skulle slänga ut MP ur regeringen då? Risken är, som sagt, liten. Vem vill kasta ut någon som kräver stopp för vapenexport till diktaturer - och hur skulle det tas emot av medlemmar i det socialdemokratiska partiet? Att man kastar ut något som driver ett krav som S-kongressen själv beslutat att ställa sig bakom?

Genom att stötta motionens krav skulle partiledningen faktiskt läka en del av de sår som uppstått i relation till såväl flera riksdagsledamöter som till en inte obetydlig del av partiets medlemmar och potentiella väljare.

Istället riskerar man ytterligare sår. En mycket illa vald strategi. Rent av obegriplig. Som om lojaliteten var större med Löfven än med det parti man representerar. Det är strategiskt ogenomtänkt och politiskt dumt. Sexton månader kvar till valet, låga opinionssiffror och kärnväljare som lämnar. Då behöver man visa att man kan mopsa mot den löfvenska socialdemokratin.

Grön politik behövs! Så räta på ryggarna. Kongressen kan ge språkrören mod att värna gröna värden.


PS!
Den 25 maj - kvällen före kongressen i Linköping inleds - avhålls två seminarier, arrangerade av engagerade miljöpartister i kretsen kring Grön Omstart:

Alla miljöpartister och även allmänheten är hjärtligt välkomna! Fri entré.

torsdag 11 maj 2017

Den onda nyheten som beskrivs som god

Förlåt, men jag vill inte bli befriad genom att någon annan plågas och hängs. Tänker jag när jag läser prästen Kent Wistis text i DN om Svenska kyrkan. Han skriver: "Människor kommer alltid att berätta om befrielse genom den poetiske snickarsonen från Nasaret, berätta de goda nyheterna för varandra och söka tröst i ord från medkristna...".

Vad är det för god nyhet att en snickarson plågats, spikats upp på kors och hängts? Visserligen sägs det att han vaknat till liv igen, men jag finner berättelsen såväl plågsam som absurd. Det är ingen god berättelse. Det är en ond berättelse om en Gud som plågat sin son. Trots att guden anser sig vara allsmäktig och därmed inte alls hade behövt plåga någon alls.

Berättelsen är inte bara absurd och ond, den ger förtryckare stoff till att plåga  med motiveringen att det goda livet kan komma därefter, så hav förbarmande med att jag plågar dig.

Prästen Kent Wisti skriver att kyrkan är där helig Ande verkar.  Och att kyrkans uppgift är att "avkoda var helig Ande verkar" och att denne ande "inte sällan verkar helt utanför den genre som vi bestämmer kyrkligt". Som i stenar plockade på stranden, orgelbrus eller stearinljus. Men uppenbarligen inte i vulkanutbrott, stormar som tar liv och getingar som tar död på det allergiska barnet som låg i sin vagn den där dagen då livet tog slut. Man tackar gud för att man överlevde i jordbävning, man anser att guden varit god som valda att låta andra dö utan att lyfta ett finger. Det är väl del av den goda berättelsen... Eller om det nu är den onda berättelsen.

Egentligen handlar Wistis intressanta artikel om att folkkyrkan, som vi lärt känna den, ligger på sitt yttersta. Tja, det gör vi alla, var och en på sitt sätt. Och nog vore det förnämligt om vi som lever hyggliga liv på kunde vara tacksamma för det liv vi fått på jorden utan att ställa krav på ännu mer. Min lätt fåniga fråga, som jag ställt sedan första klass i skolan, är: Varför kan kristna och andra  inte vara nöjda med att få leva, varför vara så snikna att kräva evigt liv?

Varför vara så egotrippade att anse det vara en god nyhet att någon annan plågats för min och din skull? Jag vill inte att någon skall plågas för min skull, inte ens en snickarson från Nasaret. Och jag har svårt att känna tillit till en gud som plågar och väljer ut. Vilket tycks gälla de flesta gudar som människor, mer eller mindre, skapat till sin avbild. Kommer jag på andra tankar ska jag höra av mig i ämnet...

onsdag 10 maj 2017

Man svingar piskan så gott man kan...

Han var på väg att gå i väggen. Vår hälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S). Han kolliderade med verkligheten. Och sjukskrev sig. För stressymptom. Han levde inte upp till vår tids överideologi. Arbetslinjen. Så nu lever han i utanförskap… Det heter ju så. Om man inte lönearbetar.

Nu är det förstås jämförelsevis lättsamt att gå i väggen när man är statsråd. Man har tillgång till hög status, goda kontaktnät, seriösa läkare och en försäkringskassa som inser att den har att göra med någon annan än det vanliga patrasket som går i väggen. De där som ska återföras till arbete så fort det bara går. Av den enkla anledning att de inte i första hand ses som biologiska, sociala och kulturella varelser utan som ekonomiska. Som ska vara produktiva, göra rätt för sig, inte klemas bort.

Det är skillnad på att gå i väggen om man är statsråd eller undersköterska. Om man säger så. Klassamhället handlar inte bara om lön och social status utan minst lika mycket om rätten att utan misstänkliggöranden gå i väggen.

Fördelen med att det är ett statsråd som gått i vägen är han har levererat sig själv som ett levande bevis till de mer nyliberalt anfrätta ideologerna i Rosenbad. Ett bevis på att man kan gå i väggen, att man kan behöver lång sjukskrivning. Och: att något är sjukt med den moderna svenska modell som baseras på arbetslinjen.

Den infördes i fundamentalistisk skala av borgarna men vårdas till stor del av statsråd i den löfvenska regeringen.
Dessutom: statsråd, till skillnad från undersköterskor, är ansvariga för de strategier som påverkar människors benägenhet att gå i väggen. Statsråd styr regelverk för både upphandlingar och nedskärningar. Nedskärningar som skapar stress i vård och omsorg. Och upphandlingar som i kvartalskapitalismens anda medför att bolag som gör saker för minst betalning gynnas genom att pressa anställda riktigt duktigt.

Att må risigt, att stressas sönder och gå i väggen är priset som betalas inom en del branscher. Att komma tillbaka är inte lätt. Särskilt inte när piskorna viner för att den illa drabbade snabbt ska ”komma i arbete igen”. Och inte smita undan i ”utanförskapet”.
Arbetslinjen är motor i det moderna piskornas samhälle. Den tidigare borgerliga regeringen snärtade på duktigt på illa drabbade med lätt föraktfullt flin. De för tillfället makthavande flinar visserligen inte, men svingar piskan så gott de kan.

Självfallet viner inga piskor över ett statsråd. Lika lite som över de som försett sig så att de kan leva gott utan Försäkringskassans inblandning. Klassamhälle, ni vet. Det har en bister odör som bara den som försett sig med skydd mot empati sympatiserar med.
Varför är vi då fångar i den tankefigur där arbetslinjen väger så tungt? Skälet är nästan pinsamt. Kanske beror det på ett misstag som kan komma att kosta oss allt vad välfärd heter.

Misstaget består i att man – vänstern inte minst – fått för sig att ....

Läs hela texten här - och dela den gärna!






tisdag 9 maj 2017

Fredsminister - hur ställer sig MP?

Fredsminister. Motion till MP:s kongress. Rejält stöd har den fått. Partistyrelsen avslår.  

Vi har under de senaste åren sett en utveckling där krigsretoriken såväl i Sverige som i vårt närområde och i andra delar av världen har skruvats upp på ett förfärande sätt.

Detta sker, oroande nog, på ett sätt som inte ligger i linje med den etablerade innebörden av begreppet gemensam säkerhet. En sådan säkerhet bygger bland annat på att ömsesidigt förtroende skapas, att agerande inte skapar nya konfliktytor och att försöka sätta sig in i hur motparten upplever ens eget beteende.

Nu är en bok på gång, en rejäl genomgång av främst MP:s hantering av fredsfrågan. Kan redan idag beställas (100 kr inkl frakt) från info@seveus.se

Innehåll
Inledning | 5
Miljöpartiets fredsprogram | 11 
1997 års fredsprogram | 12
2005 års fredsprogram | 16 
2013 års fredsprogram | 22 
Valmanifest 2014-2018 | 28 
Försvar mot verkliga hot | 29 
Utrikesdeklarationen 2017 | 31 
En rättvis värld är möjlig: Rödgrön plattform 2010 | 32 
Politik för internationell samverkan 2017 | 53
Civil EU-fredskår | 66 
De Grönas Liverpooldeklaration 2017 | 71 
EU:s globala utrikes- och säkerhetspolitik | 72 
Kongressmotion 2017 om fredsminister | 74 
Analys av motion om fredsminister | 82 
Birger Schlaug om fredsminister | 92 
Kongressmotion 2017 om vapenexport | 95 
Kongressmotion 2017 om nedrustning | 101 
Riksdagsmotion 2013 om fredsdepartement | 102
Riksdagsmotion 2015 om värdlandsavatl | 105 
Kongressmotion 2016 om fredspolitik | 107 
Riksdagsmotion 2016 om Rysslandskontakter | 109 
Riksdagsmotion 2016 om fredsinstitut | 114  
Riksdagsmotion 2016 om värdlandsavtal | 116 
Riksdagsmotion 2016 om Stratcom | 118
Valter Mutt i riksdagen i februari 2016 | 120 
Carl Schlyter i riksdagen i februari 2016 | 123 
Riksdagsdebatt om värdlandsavtal 2016 |125
Socialdemokraterna och freden: Kongressen 2017 | 137 
Uppgifter för en fredsminister | 146
Bilagor Kongressmotion 2016 om fredsdepartement | 165 
Lagförslag i USA 2017 om fredsdepartement | 173 
Litteratur | 194


PS! 
Inte bara i Sverige:  http://canadianpeaceinitiative.ca/

måndag 8 maj 2017

Hur stort inflytande skall statsråd och riksdagsledamöter ha i en grön partistyrelse?

Hur ska en partistyrelse i ett grönt parti se ut? Uppenbarligen har mycket hänt i hur man ser på saken. I MP:s tidiga år fick inte riksdagsledamöter sitta med i partiets ledningsorgan.

Språkrör fick inte ens sitta i riksdag. Vanliga medlemmar var de viktigaste. Maktdelning ansågs vara viktig, politiskt mångsyssleri ansågs vara ett otyg.

Förmodligen gick vi aningen för långt. Men har man inte gått för långt åt andra hållet idag? När fyra statsråd och tre riksdagsledamöter ingår i partistyrelsen. Och partistyrelsens arbetsutskott domineras av statsråd och riksdagsledamöter. En tanke som varit totalt främmande för grönt tänkande tidigare.

Hade något föreslagit något sådant under tidigare år hade hen nog fått en rejäl utbildning i partiets grunder, historia och ideologi…

Men partier utvecklas och värderingar avvecklas. Och uppenbarligen finner partiets medlemmar – om man nu varit medvetna om vad som skett – utvecklingen som fullständigt acceptabel. Många medlemmar har förmodligen inte en aning om att också maktdelning och interndemokrati var grundbultar för det nya partiet.

Hur borde det se ut? Ja, det rimliga vore väl att någon balans återupprättades. Så att språkrören får vara med i partistyrelsen trots att de sitter i regeringen,  men inga andra statsråd bör sitta där. Dessutom kan förstås någon, eller kanske två, från riksdagsgruppen ingå. Men inte fler.

Det är också, som jag ser det, viktigt att reglera hur många region- och landstingsråd respektive kommunalråd som ingår i partistyrelsen. Från grönt perspektiv kan det rimligen inte - om vi utgår från grunderna - vara rimligt att heltidsarvoderade politiker dominerar i en partistyrelse.

I partistyrelsens arbetsutskott bör högst en tredjedel av ledamöterna ha förtroendeuppdrag i riksdag eller regering . inte som nu en majoritet. Kan man tycka. Jag gjorde just det. Maktdelning är ett viktigt instrument för ett levande parti där lojaliteten finns i partiet, inte i riksdag eller regering.

Men om jag själva varit språkrör då? Hade jag haft en annan uppfattning då? Nej, absolut inte. Detta beror på att man som rör bör känna partiet - och partiet är så mycket mer än de som har uppdrag i riksdag och regering.

Lite historia:
  • Den aktionsgrupp som förberedde bildandet av Miljöpartiet 1981 arbetade inte minst med organisationsfrågor. Maktkoncentration måste förhindras.
  • Vid det partibildande mötet antogs stadgar som förbjöd mångsyssleri – bland annat att riksdagsledamöter inte får sitta i riksorganisationens organ.
  • Förtroenderådet antog våren 1982 ett PM som skickades ut till alla lokalavdelningar etc. I inledningen skrivs: ”Miljöpartiet har kritiserat de traditionella partiernas sätt att bedriva politik och vi har nu kommit till en punkt där det är av största vikt att vi lyckas leva som vi lär. Vi måste få fram politiker som människor kan känna förtroende för och vi måste skapa en fungerande interndemokrati”.
  • Regler infördes om att alla kandidater till partiets olika organ ska redovisa vad man står i olika frågor och i vilka frågor de ”eventuellt har någon annan ståndpunkt än partiprogrammet”. En av grundarna, Inger Paulsen, skriver i boken Nu kommer Miljöpartiet: ”Tanken med detta är att det skall vara möjligt för väljare och partimedlemmar att kontrollera att den förtroendevalda håller sina löften”. Dessutom skulle förtroendevalda ha rapportskyldighet till partimedlemmar för att dessa ”lättare skall kunna kontrollera hur de sköter sitt uppdrag”.
  • Att stadgar är viktiga för att upprätthålla interndemokrati påminde Åke Askensten om i ovan nämnda bok: ”Att arbeta för mer demokrati hos andra är inte alltid detsamma som att tillämpa den i den egna verksamheten”.
  • Språkrör infördes först efter det att partiet funnits i tre år. Således valdes de första – Per Gahrton och Ragnhild Pohanka – 1984.
  • Själv valdes jag första gången till språkrör efter valet 1985 och satt fram till valdagen 1988 då vi kom in i riksdagen. Språkrör fick inte sitta i riksdagen. Eftersom både jag och Eva Goës inte var språkrör längre – Anders Nordin och Fiona Björling tog över efter valet – kunde vi båda blir riksdagsledamöter. Efter några år återkom jag som språkrör, denna gång tillät stadgarna att rör fick sitta i riksdagen.
  • Först 1994 infördes en partistyrelse i MP som tidigare haft fyra separata utskott: politiska utskottet, förvaltningsutskottet, tidningsutskottet och stadgeutskottet.
Detta hände sig visserligen för länge sedan, men hur ett partis interndemokrati skulle fungera var faktiskt en grundbult för partibildningen. Inte minst eftersom initiativtagaren Per Gahrton skrev en doktorsavhandling på temat Riksdagen inifrån, i vilken han dissekerade hur illa Folkpartiets interndemokrati fungerade. Skulle den tidens Per analysera hur MP idag fungerar så hade nog kritiken varit om inte mördande, som i fallet med Folkpartiet, så i vart fall dräpande.

söndag 7 maj 2017

SV@MP

När vi budgetsamarbetade med S och V i slutet av 1990-talet så förkortade vi i MP samarbetet med sv@mp. Häromdagen kom ny forskning när det gäller just svampkommunikation. Varning på plats således. Kanske var Göran Persson lättare att ha att göra med än Löfven... Eller kanske var dåtidens språkrör giftigare än dagens. Eller bara röksvamp.  Eller nåt.


lördag 6 maj 2017

Är vi som upplever oss som antirasister snarare duktiga idioter...?

Ibland uppträder anti-rasister som duktiga idioter för rasisterna sak. Vi fungerar ofta som sådana när vi försvarar, eller åtminstone tiger om, förhållanden som vi aldrig hade accepterat i "vår egen nära omgivning".

Det var så jag tänkte när jag hörde Feministiskt initiativs nyvalda partiledare Victoria Kawesa uttalade sig i Kalla Fakta för ett tag sedan. Det handlade om kvinnoförtryck. I områden där många som invandrat till Sverige bor. Kvinnor som känner sig som fångar i sitt eget hem. Partiledaren  menade att det fokuserades för mycket på orten i sig eftersom det patriarkala förtrycket finns överallt.

Jo, det må vara aldrig så sant att patriarkalt förtryck i olika former finns, om inte överallt, så i vart fall väl utbrett över hela samhället oavsett ort. Men. Att förringa följderna av hederskulturer och tvångsgifte etc på detta sätt är att ge bilden av att man skall  överse med "den andres" förtryck. Likställer ojämlikhet i styrelserum med att vara fånge i sitt eget hem. Likställer mäns oförmåga att städa med tvångsgifte. Det var naturligtvis inte så Kawesa menade, men det var så det så lätt kunde tolkas.. Och utnyttjades. Det tolkades som någon sorts tolerans.

Denna tolerans, ofta i något sorts gott syfte, ger rasister vatten på sin kvarn.

Hur många var det inte som kastade sig över pastor Åke Green när han uttryckte sig om homosexuella? Han är pingstvän och därmed lovligt byte för oss som deltar i den offentliga debatten...  Hade han varit symbol för någon annan religion tror jag att många  som angrep honom tassat fram mer försiktigt än det helhjärtade fördömande Green drabbades av. Lite mer överslätande. Är inte det ett drag av rasism också, liksom lite kolonialt på temat "vi kan inte ställa lika stora krav på dom som på oss, för dom vet inte bättre, har liksom inte kommit lika långt som oss upphöjda och goda"...

Finner ett visst dilemma i detta. (Jo, jag har skrivit om det förr, blivit kritiserad för det förr men det är värt en vända till...).



fredag 5 maj 2017

Macron bäddar för Le Pen....

På väg till SVT och Nyhetspanelen. En svart de sista gångerna förmodligen, hela programmet skall stöpa om efter sommaren. Blir väl nåt om franska valet... Apropå det så skriver så här i en krönika i dagens nummer av Syre.

Spaniens diktator Franco var död. Själv var jag på väg till ett fackligt möte i Norrköping. Jag stannade bilen. Han är död. Tänk att man kan bli så glad över att någon är död.
Det är Franco jag tänker på när jag hör Marine Le Pen. Orättvist, skulle säkert hennes tillskyndare hävda. Tja, kanske det, skulle jag svara.
Men likt förbannat tänker jag på Franco när jag hör henne.
Och vad mer. Jag tänker på hur fort det kan gå. Hur fort en diktatur kan falla. Det räckte med att diktatorn dog. Men jag funderar också på hur fort en demokrati kan falla.
Jag hör Marine Le Pens tal efter första omgången i franska presidentvalet. Lustigt nog på väg mot samma mål som när jag för 42 år sedan hörde att Franco var död. Den här gången stannar jag inte. Jag blir inte glad heller. FORTSÄTTNING HÄR.

torsdag 4 maj 2017

Besök på vind vaccinerar...

Första maj. Falun. Nazister på gatorna. Försvarsministern talade också där, hävdade att nazismen inte är en åsikt utan brott mot mänskligheten. Så otroligt korkat sagt, nazismen är också ett åsiktspaket.

För mer än ett halvt sekel satt jag på en vind och röjde i gamla kartonger. Där hittade jag gamla nazistmärken, broschyrer med tal av Hitler och andra från Nazityskland.

Jag satt många timmar och läste, det ena mer vedervärdigt än det andra. Jag var vaccinerad mot nazism redan här jag gick upp på vinden den där dagen, men det som hände med mig däruppe var att avskyn mot alla former av kollektivism växte. Också vänsterns åsikter framfördes ofta i termer som "folket" och vad folket vill, tycker och tänker.

Så lustigt nog ledde den där dagen på vinden till att jag inte bara förstärkte min avsky för nazismen utan födde mitt avståndstagande för den vänster som hojtade - ibland med Maos Lilla Röda i näven. Förmodligen är det också därför jag aldrig kunnat identifiera mig som socialist. Det är ett ord som jag - rätt eller orätt - rent känslomässigt förknippar med kollektivism, vars djupaste grav är rasism.

Radikal fördelning, javisst. Blandat ägande, också statligt, javisst. Hårda nypor för att tygla kapitalismen, javisst. Förmögenhetsskatt, javisst. Men socialist, nej. Tänker inte ens ta i den spade som kan missbrukas och av bara farten gräva fram kollektivisens vidrigaste nylle. Rasismen. Det är ingen slump att flödet från de som identifierat sig som socialister till SD varit omfattande.

"De är inga riktiga socialister", säger då vän av ordning. Nej, det är möjligt, men de lever i en tankefigur där man talar om folket, vad folket vill.  Och då sitter man på det sluttande planet. Socialist kan jag aldrig identifiera mig som. Trots att jag delar en del åsikter med de som gör så. Jag är grön. Punkt.




onsdag 3 maj 2017

Marodörer med spadar...

Låt spaden stå! Bild: Lena Rosén Schlaug
Funderade häromdagen att stanna bilen, stiga ur och traska in i den främmande trädgården, ta spaden från den unge mannen och be honom sluta. Men det gjorde jag inte. Fegt.

Det jag såg i trädgården var nämligen det oerhörda.... Den unge mannen grävde i sitt trädgårdsland med spade.

Vände jorden för att plantera, antar jag. Potatisen ska ju i backen. Men spadar har inte i trädgårdsland att göra. De tar kål på de bästa gratisarbetare som finns... maskarna.

Det finns de som tror att det blir två maskar om man klyver dom... båda ändarna vrider sig ju. Men de vrider sig i plågor. Bakdelen kan inte fungera utan framdelen för där sitter det som motsvarar hjärnan.

Grep skall användas i trädgårdslandet om man nu skall gräva alls. Spade använder bara marodörer. Eller självplågare, såna som tackar nej till världens effektivaste trädgårdslandsarbetare. Maskarna. Som luckrar,  dränerar, drar ner löv och formligen äter sig genom jorden och lämnar den efter sig i bättre skick.

Den unge mannen med spaden  är inte ensam. Det tycks vara en folkrörelse, särskilt på hösten, att klyva maskar. Något så genuint dumt.

I ett väl fungerande trädgårdsland finns massor med daggmaskar. De är känsliga små individer, reagerar starkt på beröring, solljus och kemikalier. För att inte säga när de klyvs av spadterror. Nervtrådarna slutar bokstavligen längst ut i huden. Den som sätter daggmask på kroken för att fiska är taskig och har inget att gnälla över om utomjordingarna en vacker dag invaderar oss och mal ner oss levande till jordförbättring.

I Sverige har vi bara 14 av de fler än 2000 arter som finns på vår planet. Deras sexliv är kanske inte så kul, men vad vet förresten människan om vad som är kul för en mask? De är hermafroditer, men befruktat inte sig själva. Inte ens efter det att de klyvs och dumma människor väljer att tro att de blivit två.